Efter att ha gasat på ordentligt med Lars Winnerbäck och Kent, avslutar Trädgårdsföreningen sin pophelg med Anna Ternheim och och Melissa horn. Två artister som är ganska lika varandra i den meningen att båda gör avskalad, intim musik. Men på scen visar sig skillnaden vara stor.

Anna Ternheim är först ut. Hon har under de senaste åren vuxit ordentligt och tagit steget in i Sveriges artistelit. Med fyra album i bagaget är publikintresset uppenbarligen tillräckligt stort för att dra fulla hus i hela landet, men den stora frågan är om utomhuskonserter inför storpublik är det optimala forumet för Sveriges kanske främsta singer/songwriter?

Svaret är så klart nej.

Det ska tilläggas att förutsättningarna inte är de bästa den här kvällen: det blåser kraftigt, delar av scenen blåser sönder och ljudet är bitvis väldigt dåligt. Men kärnproblemet är att det Anna Ternheim gör bra är inte arenarock. Det är svårmodig, vacker och tillbakadragen pop som bör avnjutas i så små sällskap som möjligt. Allra helst ensam. Förmodligen är det också den typen av stämning hon försöker förmedla genom att inreda scenen med mattor och en röd chesterfieldfåtölj, som bandmedlemmarna turas om att sitta i emellanåt.

Dessvärre funkar det inte till hundra procent. Den där känslan av att få komma nära Anna Ternheim, att få vara en exklusiv del av hennes musik, är liksom väldigt långt borta. Snarare känner man sig som publik lite utanför. Anna Ternheim står ofta vänd bort från publiken och känns ofta ofokuserad. Det hela är svårt att ta till sig och det finns aldrig något liv i spelningen.

Men Anna Ternheim kämpar på och det är tydligt att hon sitter på ett digert bibliotek av bra musik. To be gone, the longer the waiting - the sweeter the kiss och Shoreline (den här gången med ett fantastiskt sågsolo) är fina och låter som de ska. Men känslan av närvaro blåser tyvärr bort redan i första numret.

Annat är det när kvällens andra akt, Melissa Horn, ställer sig på scenen. Här finns något annat redan från första ackordet, som finns kvar hela vägen till extranumren. Hon utstrålar engagemang och glöd.

När Anna Ternheim har ett blekt, anonymt kompband, kontrar Melissa Horn med ett betydligt levande band, som kompar upp den akustiska gitarren till högre nivåer. Här är närvaron betydligt mer påtaglig, och Melissa Horn lyckas också betydligt bättre med att fånga publikens engagemang i snålblåsten. I ett mellansnack pratar hon om hur ovan hon är vid stora scener och hur hon funderat över hur hon ska fylla dessa. Hon konstaterar att det hon bör göra helt enkelt är att vara sig själv, och med facit i hand är det rätt väg att gå. Allra tydligast i minnet fastnar den stillsamma och dystra balladen Lät du henne komma närmre.

När kvällen är över är det dock en sak som känns lite tråkigt. Hela turnén har marknadsförts som Ternheim & Horn, och båda artisterna hyllar varandra i mellansnacken. Är det då att be om för mycket om man önskar att de gjorde någonting ihop?