Det är lätt att tänka att en konsert med Lars Winnerbäck är rätt förutsägbar. Winnerbäck har ändå lyckats växa in i en roll som 2000-talets Ulf Lundell, en turnégigant, som med sin enorma publik inte haft några problem med att ständigt vara ute och spela handklappsvänlig pop över hela landet.

Men när Winnerbäck möter publiken i Trädgårdsföreningen är det som att han hittat en ny sida av sig själv som han vill göra upp med.

Den första tanken som dyker upp när han äntrar scenen är att han blivit betydligt dystrare. Ännu mer tillbakadragen och skygg. För även om han i någon mening alltid varit lite dyster, så har det varit på det där obligatoriska "det är så synd om mig"-sättet, som märkligt nog alltid uppstår när en man får en gitarr i händerna.

Nu kliver han istället ut på scenen och allt är rakt igenom svart, både bildligt och bokstavligt talat. Hela bandet är klätt i svart och spelar metodiskt igenom nya låten Jag var och köpte en kostym, en tung låt med en sällsynt deppig text om döden. Allting är oerhört fint och associationsbanorna går till den sidan vi sett mycket av hos Thåström de senaste åren, och det är en högintressant kontrast till den gamla muntra allsångspopen som vi brukar förknippa Lars Winnerbäck med.

För visst har det hänt en del på sistone. Senast jag såg honom hade han med sig sitt gamla kompband Hovet. Tralligt och glada miner.Nu är det samarbetet historia och Winnerbäck har istället passat på att värva hälften av medlemmarna från nedlagda Hellacopters, något som delvis ska visa sig vara ett lysande beslut. Det märks att den nya konstellationen kanske inte hunnit repa riktigt lika mycket som de önskat, men även om allting inte sitter exakt hela tiden, så tillför de nya bandmedlemmarna en ny dimension till Winnerbäcks musik. Det blir liksom lite vassare, lite rivigare. Något som faktiskt känns i kroppen. Och som allra bäst är det när Nicke Andersson får gå loss med sin gitarr.

Desto tråkigare är det när Winnerbäck går i sina gamla spår och envisas med att plocka fram sin akustiska gitarr. Visst är det en essentiell del av Winnerbäcks musik och de klassiska balladerna må vara obligatoriska vid den här typen av tillställningar, men det går inte att komma ifrån att de fungerar som sömnpiller av den tyngre kategorin. Han lyckas damma av både en och två vändor med gamla hits som extranummer, till publikens stora glädje. Allting är helt klart professionellt utfört, men dessvärre blir det aldrig mer än ljummet.