Vi kan inte se våra hegemoniska värderingar eftersom vi tar dem för givna. Men ibland kan konsten hjälpa oss att byta perspektiv. Lotta Lundbergs vassa roman Ön skär upp en reva i mitt kulturella raster, och plötsligt ser jag saker i ett förändrat ljus. Sceneriet för Lundbergs intelligenta idéroman är följande: Från en liten paradisö i Söderhavet börjar oroande rykten sippra ut. Turister på en passerande lyxkryssare anmäler sexuella övergrepp på ön. Eftersom det isolerade samhället är en halvt bortglömd brittisk koloni skickas tre socialarbetare från London för att utreda frågan.

I centrum av berättelsen står Olivia, en svensk läkare som sedan 20 år tillbaka blivit en del av öns gemenskap. Hon älskar Taip, men han är inte hennes, hon deltar också i de hedonistiska danserna på Udden där apelsinvinet flödar. Snart krockar utredarnas perspektiv med öbornas. Socialarbetarnas analys är modernt feministisk. De är inga onda kolonisatörer, men förmår de verkligen att se skillnad på vad som är verkliga övergrepp på tonårsflickor och vad som är uttryck för en utlevande och sexbejakande kultur? Lundberg gestaltar i känslor, dofter och ljud det komplexa prisma där värden korsas och bryts: individ vs kollektiv, sexualitet vs moral, postkolonial analys vs feminism. Det handlar också om att sanningen alltid är en förhandlingsfråga, inte bara på ön: Att minnas tillsammans gav erfarenheten legitimitet. Vilket inte betydde att sanningen inte var viktig. Men den var flexibel och dubbelbottnad. Somligt blev verkligt om man sa det tillräckligt många gånger.

Lundberg ger sig på svåra frågor, och hon ger inga enkla svar. Ofta är diskussionen om sexualitet och moral betydligt mer svartvit. En modern svensk bör (som väl är) i dag omfatta värden som: ömsesidighet, njutning, självbestämmande och jämställdhet. Sedan ett fåtal år tillbaka har också en viss homovänlighet lagts till den listan. När FN:s människorättsråd i våras skulle diskutera hbt-rättigheter, tågade ett flertal representanter för afrikanska och muslimska länder ut ur salen i protest. Den bilden var en sorglig symbol för det katastrofala läget på många platser. Men också en möjlighet att förlägga fördomarna utanför oss själva. När sossar, moderater och poliser går i Pride-parader, är det så lätt att glömma hur ny och hur tunn vårt samhälles offentliga fernissa av gay-vänlighet är. Vi är inte moraliskt annorlunda konstruerade. Vi har bara lärt oss en ny norm.