Det är faktiskt 2012, sägs det förnumstigt. Men det verkar mer som … inte 1912, men kanske 1952. Kvinnor och män tillåts inte göra samma sak, om de nu ändå gör det ska de absolut inte ha lika lön – och självklart bedöms de olika.

Efter festivalspelningen i Borlänge värderar svenska medier Rihanna för vad hon ser ut som (porrig, sönderfallande) mer än det hon gör. Efter Ullevi anmärks det på att Madonna kallat publiken för motherfuckers – vilket sällan kommenteras när tuffa mansrockare säger det.

I musikjournalistik handlar det inte bara om kön, utan om genrer och värdet de tillmäts. Eftersom rockfarbröderna – de kan se unga ut men fortfarande vara gubbar i själen – har tolkningsföreträde och sätter agendan hamnar till exempel hårdrock och dansmusik i skymundan. När DN skriver om den mobbade Madonna (4/7) är Andres Lokko inne på samma sak: skillnaden mellan bra och dåliga musikjournalister och om skillnaden mellan pop och rock, där popen aldrig tillmäts samma tyngd. Det räcker inte att kunna sin rockhistoria och sin Springsteen för att kunna förstå och berätta om en Madonna, en Serj Tankian eller en Robyn, ett svenskt exempel som är högst politisk och ständigt misstolkad.

I DN konstaterar Maria G Franke, som i höst utkommer med en Madonnabiografi, att männen är normen och att många nog helst skulle se att Madonna klädde på sig och spelade blues. I Aftonbladet (5/7) bekräftar den med sångerskan jämngamle Jan-Olov Andersson i alla fördomar genom att be henne sluta att åldras baklänges: "du är faktiskt 50+. Varför inte göra låtar om den verkligheten?"

Med den logiken borde många artister – som Way out west-aktuella Kraftwerk eller femtioårsjubilerande Rolling Stones – börja en helt ny textproduktion, kanske om golf eller medicin i stället för droger. Och flera 50-åringar borde sluta spela luftgitarr på fester och lyssna på sin ungdoms idoler.

Annars är det nog sportjournalistiken som nått flest lågvattenmärken under året. Senast är det tennisspelaren Gilles Simon – utslagen i Wimbledons andra runda – som ansåg att kvinnliga tennisspelare inte borde ha lika mycket betalt. Som en sann fighter gömmer han sig bakom att alla turneringens andra 128 manliga spelare håller med honom. Anmärkningsvärt nog har ingen trätt fram och sagt att de inte gör det. Eller någon pressat dem i frågan.

Jag vill inte tro att det handlar om rädsla – för vad? – men kanske om ett bekräftelsebehov, ett enkelt sätt att få medhåll. De här texterna sätter igång nätets anonyma tyckare. Journalistiken kan vara bakåtsträvande men många av de kommentarerna är definitivt inte värdiga att luftas på 2000-talet.