Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Kulturministern räds inte statligt stöd

    Hon lyssnar gärna på progg, spelar boogie woogie när ingen hör och går helst på små teatrar. Moderaten Lena Adelsohn Liljeroth signalerar inga tvära kast i kulturpolitiken. Däremot är det mycket den nya kulturministern vill "se över".
    I ett regndränkt Stockholm syns Sveriges förrförra kulturminister Leif Pagrotsky trycka en mobiltelefon mot örat. Han glider in i riksdagshuset. Det är nya tider.
    Ett par kvarter därifrån har Lena Adelsohn Liljeroth avsatt en förmiddagstimme för intervju i sitt nya rum på kulturdepartementets femte våning. Hon inleder med ett klargörande.
    - Jag vet att Färjestad inte kommer från Göteborg. Skriv gärna det! säger hon apropå att Expressens sportbilaga publicerat ett frågetest med den nya kulturministern som också är ansvarig för idrotten.
    Presskonferensen när hon presenterades var lätt kaotisk, säger hon. Och första veckan som kulturminister har varit "otroligt turbulent", med alla turer kring de avgående ministrarna och hennes egen tvekan kring om hon skulle orka anta utmaningen med tanke på den hörselskada hon har sedan födseln.
    Nu är det morgonen efter att hon gett upp kampen mot Riksutställningars och Riksantikvariämbetets flytt till Gotland. Till skillnad från centerpartiet har hon velat riva upp beslutet, men frågan om vad hon vunnit i förhandlingarna parerar hon.
    - Det har varit rätt komplicerat med många ingångsvärden. Jag kan bara beklaga och hoppas att det inte påverkar arbetet med kulturarvet så mycket som många befarat. Texten fanns redan i budgeten när jag trädde in. Jag försökte men det visade sig inte vara möjligt.

    Lena Adelsohn Liljeroth lämnar inga besked om några radikala kulturpolitiska förändringar. Hon hoppas under nästa år kunna driva igenom att 170 miljoner avsätts till mer kultur i skolorna och vill öka samarbetet mellan universitet och museer. Ett av de största problemen hon ser med dagens Kultursverige är att systemen för offentliga stöd är oöverskådliga. Hon saknar en samlad bild över hur statliga, regionala och kommunala insatser fördelar sig och vad Kulturrådets roll ska vara.
    - Det är sådant vi nu ska se över när vi sätter till ett antal utredningar. Syftet är inte att begränsa utan att se till att kulturens marknad, om man får kalla den så, kan vara fortsatt stark och kanske starkare.
    Hon tillägger att reglerna för sponsring ska ses över. Och hon tycker att studerande vid konstnärliga utbildningar behöver lära sig mer om entreprenörskap.
    Lena Adelsohn Liljeroth skulle gärna se en större generositet när det gäller privata donationer till kulturen. Till skillnad från exempelvis USA saknar Sverige en sådan tradition och kommer aldrig att få det, säger hon.
    - Det vore underbart om människor gav mer pengar till kulturen. Men det är inte något kulturen kommer att kunna leva på.
    Hon påpekar att den offentliga finansieringen av kultursektorn bara motsvarar en fjärdedel av den totala kakan.
    - Det är en siffra som förvånar rätt många som tror att kulturen bara finansieras genom offentliga medel. Då tänker man inte på att när du går till bokhandeln och köper en bok så är du en del i kulturen. Eller om du går på bio, köper en dvd-skiva eller tittar på gallerier, så är du en del i kulturen.
    Samtidigt liknar hon statens engagemang vid en kulturens ryggrad. Hon planerar inte att avlägsna den.
    - Jag kan inte säga om det ska vara större eller mindre, bara att det är nödvändigt med offentlig finansiering av kulturen. Så har det alltid varit. Om du går tillbaks 2 000 år i tiden så har det alltid funnits mecenater av olika slag. Nu är det i någon mening staten som är mecenat.

    Public service tänker Lena Adelsohn Liljeroth heller inte avlägsna. Men hon vill att utbudet ska bli smalare.
    - Jag tycker att det många gånger är rätt befriande att titta på tv utan reklam, vilket inte innebär att jag väljer bort de kommersiella kanalerna. Men de (SVT) gör ofta, eller ska åtminstone göra, program som de andra inte gör, säger hon och nämner dokumentärer, drama och barnprogram.
    Det och nyheter är vad moderaterna tycker att public service ska ägna sig åt, men inte sport och nöje.
    - Nu är vi i en alliansregering. Det som står i de moderata utgångspunkterna kanske inte får samma genomslag som om vi haft en ren moderatregering, säger Lena Adelsohn Liljeroth.
    - Vid årsskiftet träder det nya sändningstillståndet i kraft. Det här ska ses över och efter 2009 ska vi ha ett nytt sändningstillstånd. En del försöker få det här till något väldigt dramatiskt. Det är det inte.

    Lena Adelsohn Liljeroth gick journalisthögskolan på 70-talet och har arbetat som frilansare i 20 år. Som journalist är man nyfiken, säger hon. Det är en av de egenskaper som hon tycker gör henne lämpad som kulturminister. Andra är lyhördhet, prestigelöshet och ett stort engagemang för kulturfrågor. Även om det var för att arbeta med ungdomsfrågorna som hon i första hand sökte sig till riksdagens kulturutskott där hon suttit de senaste fyra åren, så har kulturintresset hela tiden legat i botten.
    - Det har funnits med mig sedan jag var barn. Jag har en kulturaktiv familj, utan att för den skull vara elitister. Mina föräldrar har varit kulturkonsumenter. Det har handlat mycket om böcker, varit flera konstnärer i bekantskapskretsen, mycket musik hemma och vi har gärna gått på konserter av olika slag.
    Via litteraturen fick hon sina första och mest betydelsefulla upplevelser. Lena Adelsohn Liljeroth berättar att hon lärde sig läsa innan hon började i skolan. Kanske en kompensation för hörselskadan, funderar hon. Under uppväxten var hon en flitig besökare på biblioteket och gick i kommunala musikskolan, testade blockflöjt, gitarr och piano.
    Hon säger att hon inte hade talang för något av instrumenten, men har fortsatt med piano. I hennes hem står ett kandelaberprytt piano som det känns lite högtidligt att spela på, berättar hon. Där slår hon sig ner ibland och framför både enklare klassiska verk, pop och boogie woogie.
    - Jag spelar bara när jag är ensam. Annars lyssnar jag mest på musik, säger Lena Adelsohn Liljeroth.
    När hon är diskjockey i lägenheten på Strandvägen blir det opera, klassiskt, Povel Ramel och Cornelis Vreeswijk. Och en hel del gammal svensk proggmusik, avslöjar hon med ett skratt.
    - Det är något vi var avundsjuka på, den här musikskatten som vänstern hade. Så jag kan än i dag lyssna på Röda bönor, Hoola Bandoola band och så. Jag tycker att det är kul och medryckande. Nu har man ju också distans och kan se hur mycket överdrifter det trots allt var.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.