Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Ola004

Kulturen som ett slags friskvård

Det är det personliga och udda som är det intressanta i en stad. Satsa på närodlat när det gäller kultur. Gör konstbiennalen till en manifestation för det lokala konstlivet, skriver konstnären Ola Åstrand.

Jag växte upp under proggens tid och som ung präglades jag av punkrörelsen. Även om de båda ungdomsrörelserna då framstod som varandras motsats ser jag idag fler likheter än olikheter. I de båda subkulturerna fanns det en misstänksamhet mot auktoriteter och myndigheter, något jag hyser än idag. Punken var på många sätt mer desillusionerad och individualistisk än proggen, men gör-det- själv-inställningen var en gemensam nämnare. Den inställningen skapade ett slags kollektivt självförtroende. Det resulterade i kulturella uttryck som än i dag uppskattas för sin originalitet.

När jag som 23-åring 1982 flyttade från Malmö till Göteborg för att gå på konstskola visste jag ingenting om min blivande nya hemstads kulturscen. Då, på 80-talet, visades ingenting på Konstmuseet eller Konsthallen av det jag som ung konststuderande upplevde som kreativt och inspirerande; Björnligan, Loke, Radium, Ny Scen och Poesifestivalen, Phauss, DS Art och SubBau lyste med sin frånvaro på de stora institutionerna. Men det är faktiskt dessa konstnärsinitiativ som det pratas om idag.

Tidstypiskt för Göteborg under mina första år där var också de otaliga svartklubbar där vi unga rörde oss. Det är den sortens kulturella verksamheter som inspirerat mig. Själv bidrog jag också till det utbud av små publikationer och fanzines som fanns under 80-talet.

Jag tycker oftast att det personliga, udda och sällan sedda eller hörda är det intressanta. Jag tror att varje stad eller plats har sin egen speciella särart, och att något går förlorat genom att kopiera andra städers kulturkoncept.

Kanske gör globaliseringen i kombination med digitaliseringen av vardagen att det uppstår misstro mot uttryck som inte redan finns representerade på global nivå?  Det lokala framstår kanske som främmande för konsthallschefen från den svenska provinsen och den internationella elitens smak blir istället vägledande.

Lia Ghilardi som är en internationell expert på Urban cultural planning anser att flertalet västerländska städer i sin tävlan med varandra om att vara den mest attraktiva platsen ofta missar väsentligheterna. Städer profilerar sig med hjälp av attribut som antingen är inlånade på ett schablonmässigt vis (Fantomen på Operan som kulturellt prestigeprojekt) eller direkt falskt (en genuin kulturstad av traditionellt snitt) när det i själva verket är subkulturer och minoritetsgrupper som skapar stadens dynamik. En stad blir attraktiv och intressant genom att vara unik snarare än genom att försöka likna alla andra storstäder så mycket som möjligt. En berest turist vill väl inte mötas av samma uttryck på alla resmål vart resan än går?

Jag kan bli förvånad över den överlägsna attityden hos en del chefer, intendenter och andra förmenta konstexperter. Vem är konsten till för? Egentligen?

Jag tänker mig att den generella ovissheten kring vad konst egentligen är, eller vad den finns till för, skapar en osäkerhet som drar till sig människor som utnyttjar detta för sin egen karriär. De använder härskartekniker som gör att konstnärer sällan vågar hävda sin rätt till en plats i offentligheten.

För mig var det nyfikenhet och entusiasm som blev mina främsta ledstjärnor in i konstens värld. Jag blir därför sorgsen över att det finns chefer som inte uppvisar samma öppenhet. Jag tycker nämligen att det är viktigt att utgå från ett öppet konstbegrepp.  Varje gång jag själv har fått chansen att sätta samman en utställning i rollen som kurator har jag gjort allt för att i n t e använda mig av det slags hierarkiska maktspråk som tyvärr dominerar offentlig konstverksamhet idag.

Sverige är inget land där kulturområdet är särskilt prioriterat. Jag misstänker att det där kan bero på en allmän rädsla för det som är annorlunda. Men jag tror att ett hälsosamt samhälle måste ge plats för mångfald i kulturellt avseende. Jag är medveten om att det låter som en utopi, men jag tror likväl att det lokalt producerade och "närodlade" är så mycket mer värt i det här sammanhanget än de varor, artefakter, som starka globala och multinationella marknadskrafter vill få oss att trakta efter. 

Vi kan kanske ge konsten och kulturen en ny roll och varför inte då se den som ett slags friskvård? I ett hårdnande samhällsklimat med allt större ekonomiska klyftor och minskad välfärd ökar ensamheten, utslagningen och utanförskapet. Kulturen handlar när den fungerar som bäst om att bringa människor samman, bortom marknadens och arbetsplatsernas krav.

Jag tror på tanken om närodlat när det gäller kultur, vilket innebär att göda och uppmuntra den lokala scenen för att få den att växa. Med stöd, i form av utställningar och uppskattning, får en konstnär möjlighet att utvecklas och med självförtroende kommer konstens i dag snäva domän att vidgas och bli mer inkluderande. Varje år utbildas det nya konstnärer i Sverige och vi är många äldre som fortsätter kämpa. Men många av oss har blivit närmast osynliggjorda i offentligheten. Alltför få får chansen att visa vad de verkligen har att erbjuda.

Jag tycker inte konstens villkor är bra i dagens Göteborg. Men jag tycker tyvärr att det ser likadant ut på andra ställen i Sverige. Göteborg är en stad som är rik på verksamma konstnärer. Det vore onekligen spännande om stadens biennal gjordes om till en manifestation av det lokala konstlivet. Den lokala konsthallen och konstmuseet finns ju egentligen främst till för de medborgare som bor och verkar i staden med omnejd.

Jag skulle önska att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet. Att inte ge lokala konstnärer fler möjligheter att ställa ut är egentligen en form av maktmissbruk.

Om man från institutionellt håll regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa. Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk. I stället ska vi tillsammans göra konsten till en återkommande beståndsdel i våra dagliga liv.

Mest läst