Sigge Stark är Sveriges mest utskällda författare genom tiderna. Själva namnet borgar för låg kvalité, torftigt språk, romantiska klichéer. Hon var enormt produktiv, med ett litterärt arv av 115 romaner och drygt 500 noveller! I tre decennier toppade hon försäljningen, med konkurrens bara från Vilhelm Moberg. Man vill hoppas att Sigge räckte lång näsa åt kritikerna och skrattade hela vägen till banken? Inte alls, hon hade platsat i Lyxfällan, förnedrad och med stora skulder. Hon dog utblottad 1964.
Signe Björnberg, född Petersén, tecknade en gång sitt självporträtt. Där framställer hon sig som en sorgsen kossa, ett gammalt magert, utpinat ök, med vassa revben under huden. Men forfarande mjölkad – och piskad – av Åhlén&Åkerlunds förlag. Det är en hjärtskärande bild. Viss sanning låg det i karikatyren. Förlaget pjåskade inte med Sigge Stark.
Fast i Yvonne Lefflers bok om Sigge Stark skymtar en mer nyanserad bild av hennes ekonomi. Makarna Björnberg hade travhästar, och alla som vet något om travhästar – eller inte vet något om travhästar – vet att man inte blir rik på denna hobby. Signe Björnberg var säkert lycklig i stallet – hon var en stor djurvän och Sveriges första kvinnliga travkusk! Men Björnbergs kusar sprang sällan tillbaka vad de kostade, utan gick ideligen på auktion. Ibland köpte förlaget tillbaka djuren, och förmanade sin författare att inte bränna hela arvodet på att köpa fler hästar... Signe Björnberg försökte rädda ekonomin med att föda upp hundar, Grand Danois. Det hjälpte inte alls. Tydligen var makarna Björnbergs ekonomi ett råttbo hela livet.
Signe hade själv vuxit upp på en herrgård. Livet log tills pappan gick i konkurs, och rymde utomlands. Han var en känd äventyrare, som sökte lyckan vid rouletten, faktiskt porträtterad i en av Frank Hellers romaner. Lilla Signe ville jobba med djur, men närde också författardrömmar, och for till Stockholm.
Debuten hette Den steniga vägen till lyckan (1922) och gick som följetong i Vårt hem. Författaren skrev sedan mer än hundra böcker varav de flesta varierade temat om flickor som reser till storstan och blir olyckliga, eller stannar på landet och finner lyckan. Men hon skrev i alla genrer; romanser, gotisk skräck och regelrätta deckare. Den gemensamma nämnaren är idealiseringen av landsbygd och storskog, just i den tid när urbaniseringen av Sverige tagit fart. Publiken älskade det.
Yvonne Leffler visar tydligt hur elegant Sigge Stark agnar en roman och vevar ut spänningen utan att läsaren släpper kroken. Man blir imponerad när man hör att Sigge Stark skrev en roman på sex dagar. Där ligger kommissarie Maigrets pappa i lä, som visst behövde tre veckor för en Maigretdeckare.
Men Georges Simenon var stilist, och det har ännu ingen vågat kalla Sigge Stark. När jag som barn läste allt mellan Bibeln och Cornflakespaketet, och gärna både Kulla-Gulla och Kitty per löpmeter, fastnade inte Sigge Stark. Berättande består ju inte bara av struktur.
Yvonne Leffler gör just refererande strukturanalyser av tjogtals Sigge Stark-produkter. Det blir bra när hon kan lyfta Sigge Starks paradoxala inställning till kvinnors självkänsla, och hennes ofta positiva syn på ”utbölingar”. Men i längden blir det syrefattigt. Man önskar mer av det omgivande samhället, mer tidsanda. Och var fanns Sigge Starks förebilder? Leffler snuddar vid Selma Lagerlöf, men det fanns ju en uppsjö av romantisk översättningslitteratur. Hur förhöll sig Sigge Stark till den?
Jag har också en invändning på fotnotsnivå. I ett par fotnoter nämner Leffler att Elin Wägner ”ansågs ha nazistiska sympatier” och att makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan ”förknippades med nazism”. Här alluderar hon på annan, utmärkt forskning, men i sammanhanget mystifierar formuleringarna mer än de klargör. Myrdalarna och Wägner var inte alls nazister! Börjar det bli ett manér att tala så svepande om ”nazism”? Det bör inte uppmuntras. Den stora förtjänsten med Yvonne Lefflers bok är att hon tecknar ett intressant porträtt av författaren Signe Björnberg, på basis av tidigare forskning, och verkar ha läst hela det gigantiska författarskapet. Det har ingen tidigare orkat med. Ändå återstår det saker att ta reda på, i livet som i verket. Frågan är om inte vår tids stora intresse för biografi ändå skulle ha lika mycket att hämta i Signe Björnbergs unika liv som i hennes massproducerade romaner? Gåtan Sigge Stark gäckar oss absolut ännu.
.
Ämnet
Sigge Stark var under tre decennier en av Sveriges mest lästa författare. Hon var enormt produktiv och hennes 115 romaner med titlar som Månskensnatten (1945), Vi gifter bort mamma (1955) och Carmen Maria och kärleken (1965) trycktes i över fem miljoner exemplar.
Skribenten
Ulrika Knutson är journalist och författare, och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Mohamedou Ould Slahis Guantánamo. En dagbok.
