Två miljoner medborgare i Sverige är under 18 år. En av många få som gjort en konst av att ge denna dryga femtedel av befolkningen röst i det offentliga, är radioreportern Ylva Mårtens. Sedan 1972 har hon jobbat på Sveriges Radio med allt från skolradio och barnprogram till dokumentärer och unika P1-satsningar som Barnen! och Barnens romanpris .
Nu har hon samlat sina erfarenheter i boken Vad säger barnen? där hon bjuder på både handfasta råd och tankeväckande, utmanande reflektioner kring att möta, bemöta och samtala med barn i olika intervjusituationer.
Hon har dessutom – helt i linje med sitt barnperspektiv – sökt upp ett antal av alla de barn hon mött genom åren för att ge dem möjlighet att i efterhand reflektera över hur det var att bli intervjuad.
”Jag tog det som att du ville berätta att barn är inte efterblivna bara för att dom går i en specialskola. Det var skönt att du inte såg oss som idioter.”
Så säger ett av barnen – nu en vuxen man. Ett annat barn som hon söker upp ber att bilderna på henne på Sveriges Radios hemsida ska tas bort, eftersom klasskamrater använt dem för att mobba henne.
Däremellan ligger de etiska överväganden – och svårigheter – som den som jobbar med barn har att handskas med. Barn har samma yttrandefrihet och rätt att bli hörda som andra medborgare, men barn kan också vara sårbara och ha rätt till särskilt skydd och omsorg just för att de är barn.
Mellan de punkterna rör sig även Ylva Mårtens text, som likt ett radioreportage blandar författarjagets tankar och erfarenheter med olika intervjupersoners röster. Starkast är Mårtens eget insisterande på att barn förutom yttrandefrihet och särskild omsorg har rätt till samma professionella bemötande som vilken annan intervjuperson som helst.
Barn ska inte bara representera ”barn”, utan det barn som en journalist söker upp ska ha valts ut för att just det barnet förväntas ha något viktigt att säga om just det som reportern vill veta mer om.
Och barnet har dessutom samma rätt som alla andra intervjupersoner att möta en väl förberedd journalist utrustad med gott om tid, eftersom tid (eller snarare frånvaro av stress, ledande frågor och ifyllda meningar) i sig signalerar intresse. Nog så viktigt för den som alldeles för ofta mött vuxna som varit oförmögna att verkligen lyssna.
Under ytan, framför allt i bokens avslutande delar, finns en underström av kritik mot den egna arbetsplatsen. För många journalister och programansvariga tycks ha en sorts beröringsskräck i relation till barn, eller är bara allmänt blinda för både barnperspektiv och barns perspektiv. När de försöker ge barn större utrymme – som P4:s ”Barnens helg”-satsningar – så riskerar barnen att tvärtemot alla goda men måhända väl naiva intentioner, bli förminskade av de vuxna programledarna eller utsatta för situationer som de inte fått möjlighet att förbereda sig för på ett rimligt sätt.
Mot den bakgrunden blir den allra sista meningen i Vad säger barnen? ödesmättad: Snart slutar jag mitt arbete på Sveriges Radio.
Frågan är vem, eller snarare vilka, som då står redo att ta över?