Vintersagor. Jeanette Wintersons julskildringar imponerar på Ulrika Knutson, trots en inledande tvekan till konceptet."Jag kapitulerar, villkorslöst. Winterson har en alldeles egen charm och stor klokskap, som det vore dumt att visa ifrån sig", skriver hon.
Vintersagor. Jeanette Wintersons julskildringar imponerar på Ulrika Knutson, trots en inledande tvekan till konceptet."Jag kapitulerar, villkorslöst. Winterson har en alldeles egen charm och stor klokskap, som det vore dumt att visa ifrån sig", skriver hon.

Wintersons jul jonglerar med ljus och mörker

De flesta författare skyr hopp och försoning, av rädsla för att bli banala. Jeanette Winterson gör tvärtom. Hit med rödhakar, mistlar, järnek, snögubbar, julbrasor och julpuddingar, skriver Ulrika Knutson, som läst boken Juldagar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Amerikansk julkitsch är en ädel genre. Min favorit är från 1957, en liten film där Frank Sinatra och Bing Crosby firar jul. Här finns extra allt. En överbestyckat glittrig gran med polkagriskäppar, rykande glögg, kolsyresnö och kastanjer i brasan. Frankie Boy nynnar carols, och himlar hycklande mot stjärnan i granens topp, och Bing Crosby ylar stilla i White Christmas. Det är ruskigt smörigt och alldeles underbart. Här finns också drag av myspysig homoerotik och några självironiska blinkningar till konkurrensen artisterna emellan. Hög stämning, kort sagt.

Några takter från Franks och Bings firande smyger sig in under läsningen av Jeanette Wintersons Juldagar. Här finns samma kärlek till kitschen, samma ironiska skärva i ögat, och samma rytmkänsla. Men djupdykningarna mellan sentimentalitet och iskyla är nog Jeanette Wintersons egna.

ANNONS

Jag får erkänna att jag var lite skeptisk till den här boken först, ett hopkok av spökhistorier från engelska kusten, barhäng i New York, enhörningar, talande grodor och hemtama besök i krubban i Betlehem. Därtill en samling konkreta recept där mer eller mindre kulinariska kända kvinnor delar med sig av sina rön från köket. Men jag kapitulerar, villkorslöst. Winterson har en alldeles egen charm och stor klokskap, som det vore dumt att visa ifrån sig.

Trots undertiteln om festmåltider ska man inte se detta som en kokbok. När recepten är som bäst formar de miniporträtt av Wintersons gamla vänner, som de döda författarna Ruth Rendell och Kathy Acker. Deckardrottningen Rendell gav moderligt beskydd åt den unga Jeanette. Här medverkar hon med sin syrade rödkål, som verkar kunna förgylla vilket julbord som helst. Den svartsynta Kathy Acker kunde inte alls laga mat, "hon kunde inte ens vispa", men bidrar med en hygglig vaniljsås.

Jeanette Winterson slog igenom 1985 med Det finns annan frukt än apelsiner. Det var en självbiografiskt färgad berättelse om en flickas uppväxt hos en dysfunktionell adoptivmor med terror som uppfostringsideal. Hemmet präglades av stark, bigott religiositet, och när den sextonåriga dottern blev kär i en grannflicka blev hon utkastad. Mammans dröm om att den lilla dottern skulle bli missionär slogs i spillror. Som genom ett mirakel lyckas Winterson skildra denna uppväxt med humor och något som liknar intresserad distans.

ANNONS

"Mrs Winterson" som författaren kliniskt kallar sin mor, har också präglat författarens julsyn och jultraditioner. Den bipolära mamman älskade julen – det var den tid på året som hon var snäll. Paradoxalt nog verkar Jeanette Winterson ha övertagit sin mammas kärlek till julen. Men som alla goda julberättare, sedan Dickens och Viktor Rydbergs dagar vet Winterson att ångesten alltid lurar bakom änglahåret. Det är ingen tillfällighet att spökhistorierna föddes vid julbrasan i det viktorianska England.

Winterson kan sina föregångare och berättar en utmärkt spökhistoria från en gammal hemsökt herrgård vid kusten. Hon kommer dit med bilen laddad med julmat, i väntan på att vännerna ska dyka upp. Men snön faller, mobilen saknar täckning, vännerna kommer aldrig. Istället hörs oförklarliga ljud, och små barnklänningar flyttas runt. Grips inte av panik. Lättare sagt än gjort, novellen Mörk jul gör verkligen skäl för namnet.

I några av sagorna använder Winterson drag från sin hemska barndom, men laddar dem med humor, som i interiören från Mrs Reckitts barnhem. Föreståndaren har en skär rävboa om halsen, en räv som bits! "Den är inte riktigt död", fnittrar Mrs Reckitt i förbifarten. Grodorna i trädgårdsdammen hjälper två hunsade, frusna småttingar att ta rättmätig hämnd på sina plågoandar. Den hon mest av allt påminner om är nog Astrid Lindgren, med en dos Roald Dahl. Winterson kan hoppa lika vigt mellan avgrund och eufori, och hon törs vila i trösten. De flesta författare skyr hopp och försoning, av rädsla för att bli banala. Winterson gör tvärtom.

ANNONS

Hit med rödhakar, mistlar, järnek, snögubbar, julbrasor och julpuddingar! Släpp in julens andar och mata Dickens föräldralösa barn och ihåligt hostande bokhållare med kalkoner, pajer och kakor. Det är aldrig för sent att få – eller ge någon annan – en lycklig jul.

Det är kanske detta som imponerar mest – att Jeanette Winterson trots all kärleksbrist och trasighet och fransar framhärdar i att försoning är möjlig. Att ljus finns ändå.

ANNONS