Den amerikanske journalisten och biografiförfattaren Walter Isaacson har skrivit en omfångsrik bok om Albert Einstein - vår tids största geni. Eller kanske det största geniet någonsin: Mannen som med sin relativitetsteori skapade ett nytt universum - som vi ännu tror på och inte lyckats vederlägga. Och grunden till den nya kvantfysiken - som vi ännu inte till fullo utforskat.
När det gäller Einsteins privatliv polerar författaren bilden av det romantiska geniet: Med tankfull blick och utan strumpor i skorna släpar han runt på sin fiol och förför kvinnor på löpande band. Men arkivmaterial som blev tillgängligt härom året motbevisar alla rykten om att Einstein var ett själviskt svin i förhållande till sin första fru och sina båda söner.
Fast Isaacson nöjer sig inte med det. Han ägnar också stort utrymme åt att beskriva Einsteins vetenskapliga teorier och deras betydelse för den dåtida och framtida forskningen. Det är spännande att försöka hänga med. Jag, som saknar naturvetenskaplig bildning, blir öm i hjärnan av ansträngning men känner mig ändå smickrad av att författaren förutsätter att jag vill ha något mer till livs än biografiskt skvaller och läckra anekdoter.
Med ett högtidligt och eftertänksamt allvar knyter han samman Einsteins liv med hans verk, och förankrar sedan alltsammans i den historiska verkligheten. Så kan geniet Einsteins levnadsöde också fungera som en bit europeisk historia:
Född 1879 i en liten stad i södra Tyskland kommer han att tillhöra den första generationen av judiska medelklasspojkar med möjlighet att skaffa sig universitetsutbildning och statliga ämbeten. En möjlighet som han förverkligar - om än med vissa svårigheter. Hans kritiska intellekt och hans avsky för preussisk disciplin och aggressiv patriotism får honom att hoppa av skolan, avsäga sig sitt tyska medborgarskap och flytta till Schweiz, där han fullföljer sina studier och blir anställd på patentverket i Bern. På egen hand, och med några gamla studiekompisar som bollplank, utarbetar han där den första delen av sin revolutionerande relativitetsteori. 1905, vid tjugosex års ålder, startar det upproriska underbarnet sålunda sin vetenskapliga karriär.´
Einstein var en upprorisk outsider - men han var inte missförstådd. Det vetenskapliga etablissemanget var redo att motta hans upptäckter - och kunde inte motstå dem. Till och med den klentrogna och misstänksamma svenska Nobelkommittén ansåg sig tillslut tvungen att tilldela honom 1921 års nobelpris i fysik - fast inte för relativitetsteorin, som man ännu inte ansåg riktigt trovärdig. Vid den tiden hade Einstein återtagit sitt tyska medborgarskap och hamnat på ett prestigefyllt forskningsinstitut i Berlin, där han, jämsides med sin upphöjelse, också fick återuppleva den antisemitism och aggressiva patriotism han lidit av i sin barndom.
I början av 30-talet besöker han för första gången USA - som radikalpacifistisk sionist med håret som en rufsig gloria. Under tumultartat jubel hälsas han av massorna och uttalar sig ständigt i medierna. Några år senare återvänder han som flykting undan nazismen, och slår sig ner i Princeton. Då är han varken radikalpacifist eller sionist längre. Han hade avsagt sig sitt tyska medborgarskap en andra gång, och återvände aldrig till Europa.
Under de sista decennierna av sitt liv ägnade han sig åt envetna försök att korrigera den nya kvantfysik som utvecklats ur hans egna teorier - eftersom den, enligt hans förmenande, innehöll alltför många slumpfaktorer och osäkerhetsmoment och inte stämde överens med bilden av en skapare som inte lämnat något åt slumpen, i ett universum präglat av skönhet och logik. Han fortsatte att vara en massmedial kändis. Och han fortsatte att vara en radikal fredskämpe som inte försummade att fördöma intolerans, likriktning, aggressiv nationalism och alla försök att stävja yttrandefrihet och tankefrihet - också i sitt nya hemland, vilket renderade honom en diger mapp i FBI:s arkiv.
Han dog 1955, så alla vi som är femtiofyra plus kan stoltsera med att ha varit hans samtida. Och hur korkade vi än må vara, så har vi ändå något som han inte har - möjligheten att överblicka hans liv på en distans av 54 år.
Vad som händer med relativitetsteorin och kvantfysiken kan bara framtiden utvisa. Men Einsteins förutsägelser beträffande samhällsfrågor har visat sig hållbara, och varken naiva eller dumma: konformism och byråkratism inom skola, universitet och kulturliv lemlästar fortfarande det fria och självständiga tänkande som får kunskap, tolerans och kreativitet att blomma. Och den nya staten Israel lyckades inte undgå smittan från den gamla destruktiva europeiska nationalismen.
