Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Walter Benjamin | Språkfilosofiska texter

Under mellankrigstiden var Walter Benjamin verksam som författare, kritiker, översättare, flanör, privatlärd – med mera. I dag är han en fixstjärna. Nu har några nyckeltexter tänts på svenska.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Walter Benjamin

Språkfilosofiska texter

Översättning och förord av Lars Bjurman

Daidalos

Walter Benjamin (1892-1940) blev en av 1900-talets mest inflytelserika intellektuella men hans betydelse sträcker sig vidare in i ett nytt millennium – vilket beror på hans egensinne, frisinne, skarpsinne och ... kunde vi kalla det mångsinne? Alltför ofta har han lästs som en kultförklarad teoretiker när han i själva verket var en författare med säregen aura.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Benjamin är som en stad med många portar. Träder man in genom en kommer man ut genom en annan. Marxismen, messianismen, moderniteten, melankolin. Han studerar Baudelaire och översätter Proust, han brevväxlar med Brecht och Adorno, han skriver tät kritik och glittrande kortprosa, han samlar barnböcker och inventerar 1800-talet, han är privatlärd och flanör, han avhandlar romantiken och barocken och bygger stegvis sin storslagna ruin i det så kallade Passageverket, ett labyrintiskt arbete som försöker genomlysa Paris som 1800-talets huvudstad. Att inte hitta i en stad är banalt, men att lära sig gå vilse är en konst! Det var en slutsats. Benjamins storverk var ofullbordat när han berövade sig livet jagad av nazisterna 1940.

De viktigaste texterna finns på svenska – Lars Bjurman och Carl-Henning Wijkmark gjorde ett klassiskt urval redan 1970 kallat Bild och dialektik – men några nyckeltexter har saknats. Det gäller hans språkfilosofiska essäer samt avhandlingen Ursprung des Trauer-spiels (Sorgespelets ursprung), som skrevs 1925 och gavs ut 1928, icke godkänd för så kallad akademisk habilitation. Men som dramatikern Heiner Müller långt senare påpekade – det som har framgång har ingen verkan. Benjamins refuserade avhandling har haft en avsevärd postum verkan.

Lars Bjurman gick bort 2008, men efterlämnade en rad opublicerade översättningar. Däribland ett Benjaminurval som nu utgivits som Språkfilosofiska texter. Bjurman skriver ett förord som dock förblev oavslutat. Här finns tre särskilt intressanta texter – essän om ”Språk över huvud taget och om människans språk”, den kompakta inledningen till Benjamins översättning av Baudelaires Tableaux parisiens: Översättarens uppgift, där den tyska titeln Aufgabe des Übersetzers lika gärna kunde översättas som Översättarens uppgivelse. I urvalet finns också det avslutande kapitlet ur sorgespelsboken.

Som Alexander Garcia-Düttmann påtalar i sin tänkvärda The Gift of Language (2000) har namnet en nyckelstatus i Benjamins språkvärld och detta grundas närmast i en biblisk-mytologisk källa som fascinerade hans generation (Bloch, Rosenzweig, Scholem). Benjamin: ”Allt mänskligt språk är bara ordets reflex i namnet ... Namnets teori är teorin om det ändliga språkets gräns mot det oändliga. Av alla varelser är människan den enda som Gud inte har gett namn.” Ja, Adam och Eva är mänskliga påfund.

Detta är en brådmogen och teologiskt färgad Benjamintext, skriven 1922 när han var trettio år gammal. Två år senare är han i gång med det överhettade företalet till Baudelaires syndafallsdikter. Där har komplikationerna vuxit brant eftersom han menar att en översättning inte i detalj skall efterlikna ett original utan i stället forma sig efter dess ”sätt att mena”. Han föreställer sig ”ett rent språk” som resonansplatta mellan texterna. Benjamins mystik är sofistikerad.

Något år senare skriver han sin avhandling om en bortglömd barockgenre från trettioåriga krigets fasor: Sorgespelets ursprung. En bakgrund för Benjamin var förstås det första världskrigets fasor, men hans studie är djupare sett också en polemik mot en viss klassicistisk och romantisk estetik som ger symbolen konstnärligt företräde, post Goethe.

Symbolen är en rumslig form som förenar denna värld med en annan och högre, fast den uppgiften har försoffats till litterär konvention. Benjamin lyfter i stället fram den deklasserade allegorin som uppenbarar en undertryckt tidsdimension av förflutenhet. När symbolen framkallar betydelsen och ger den närvaro, pekar allegorin på dess frånvaro. Om symbolen förenar oss med det heliga, visar allegorin mot förlusten av detta ursprung. Så ges människans ändlighet en relief.

Allt detta kan kanske låta som filosofiska spetsfundigheter, men så är inte alls fallet när Benjamin sedan synar Baudelaires stadsbilder eller när han beskriver kapitalismens rasande anlopp genom 1800-talets varusamhälle. Allt samlas i staden Paris, modernitetens Mecka. Där blir hans allegori verksam i en genomlysning av alla de produkter – ”nyheter” – som industrialismen spottar ur sig.

För Benjamin har alla dessa varor snart förvandlats till marknadens vrakgods. Hur tyda dessa hemlösa tecken? Varför närde det borgerliga samhället ett sådant intresse för yppiga etuier och förpackningar? Som former för förlorat innehåll? Benjamins blick spelar över allt. Fyra decennier efter hans död har allegori dock blivit ett närmast urvattnat akademiskt begrepp. Det är då värt att minnas att allegori var hans svar på marxismens ibland klossigare analys av människans alienation, av hennes främlingskap i en modern och flyktig värld.

Den aktuella boken kompletterar bilden av den mångsinte Walter Benjamin och visar några djupa, tankemässiga källor. Lars Bjurman ogillade skarpt strukturalism och liknande lingvistiska oarter och betonar att Benjamin såg i språket både avbild och ursprunglig betydelse och inte ”blott tecken”. Teologin gör förstås Benjamin mer intresserad av språkets uppkomst än dess sekulära funktion, men Bjurmans förord fastnar i sin polemiska ripost just när det gäller detta osäkra ursprung.

Det är kanske då inte så märkligt att hans förord förblev ofärdigt. Tesen håller nämligen inte. Frågan om det finns en erfarenhetens enhet hos det mänskliga språket eller om den gått förlorad är faktiskt obesvarad redan hos Benjamin. Syndafallet överger oss inte. Det är i själva verket där som allt börjar och slutar.

Skälet att läsa Benjamin är hans blick för alltings vändbarhet – varornas lyster grånar av tid medan ledans uniform plötsligt kan vändas ut och in och blotta en fodrad fantasmagori. En läsare kan också begrunda det i författaren Benjamins skimrande kortprosa i en bok som Barndom i Berlin kring 1900.