Vladimir Sorokins favoriter märks i hans femte roman på svenska: den dystopiska framtiden, politisk satir och stilmässiga experiment, allt på ett väldigt ryskt vis.
Här sträcker sig hans dystra vision utanför Ryssland, till ett i småstater sönderfallet Europa. Femtio kapitel med nästan lika många platser och berättarröster ger ett myller av bilder och känslor. Till det ett mytologiskt myller, med stormänniskor och små- människor, hästar med mankhöjd på åtta meter och andra som får plats i en näverkont, springande penisar och människokroppar med djurhuvuden. Och ny glänsande teknik i kontrast till häst och vagn och gammaldags ordval.
Talibaner och wahhabister har härjat i Europa, i republiken Rhein-Westfalen firas den första karnevalen efter befrielsen med den katolske presidenten och den muslimske kanslern sida vid sida, i Stockholm går en telluraffär våldsamt fel, i Moskovien ökar husrannsakningarna och i Telluriska Demokratiska Republiken tror presidenten att han är James Bond.
Det är ingen vacker bild av framtiden. Eller nutiden. Så tellur är eftertraktat. Att probera den förbjudna drogen kan ta människan dit hen vill: ett möte med avlidna, ge styrka för kriget, programmera om mörka minnen. Drygt halvvägs får grundämnet – det existerar i verkligheten – ett kapitel med den framtida historien om hur dess narkotiska verkningar upptäcktes 2022 i Tellurien. Att slå in en drog med en kil i skallen gör förstås risken för letal utgång hög.
Bland genremixarna och språknivåerna och de femtio småberättelserna är det svårt att hitta kärna och röd tråd. Sorokin är underhållande, skarp och krävande, men tycks ibland skriva för att provocera och skapa fysiskt obehag lika mycket som för att klä av makten. Och han känner ingen lojalitet mot läsarens nyfikenhet: I en borg i Languedoc har Europas främsta snickare samlats för att spika 312 tempelriddare inför den trettonde korsflygningen. Så slungas de iväg i sina robotmissiler mot Istanbul och försvinner ur berättelsen. Liksom alla andra när ett kapitel är slut.
