Virginia Woolfs roman Åren var en succé när den kom ut i England och USA 1939. Den enda bestseller hon själv fick uppleva. När storheten i hennes författarskap äntligen fick sitt erkännande under slutet av 1900-talet ansågs Åren emellertid som alltför konventionell och realistisk.
Att de svenska kritikerna gjorde tummen ner när den första gången översattes 1943 handlade emellertid om bristen på konventionell realism. Man hade ingen förståelse för en släktkrönika utan tydliga huvudpersoner och sammanhängande intrig. Bara en massa kvinnor som kämpade på utan att någonsin få sin belöning var inget för beredskapssverige.
Margareta Backgårds fina nyöversättning får inte bara romanen att återuppstå. Den bäddar för nya läsningar både av romanen och av bredden i Woolfs författarskap.
Åren är en roman med, som Virginia Woolf själv skrev, mer ”blood & bone” än hennes övriga. Den är också avsevärt mer politisk. När hon började på den 1932 hade den optimism inför samhällsutvecklingen som präglar hennes 20-talsromaner fått sig många törnar. Alltmedan hon kämpade med romanen växte hennes pessimism. Kvinnorna förlorade det de vunnit efter första världskriget. Av den sociala jämställdhet hon hoppats på blev intet. Fascismen tog ett allt starkare tag om Europa. Krigshotet kom närmare.
Woolfs plan var att varva en fiktiv släkthistoria med politiska essäer där hon nämnde de samhälleliga villkoren för kvinnor vid dessa rätta namn. Det fick hon ge upp. Slutligen skar hon bort de politiska essäerna och gav ut dem som en särskild bok. De blev det av samtida kritiker så bespottade feministiska och pacifistiska traktatet Tre guineas.
I det som blev romanen Åren ligger den politiska analysen i de vardagliga detaljerna: Hur man äter, var man bor, på vilka sätt män respektive kvinnor kan färdas genom London och inte minst i berättelsen om hur rikedomen är fördelad.
I första kapitlet får man följa hur släktöverhuvudet överste Pargiter går från sin exklusiva herrklubb vid Piccadilly genom Regents Park till sin älskarinna i de sjabbiga små husen i Westministers skugga. Han har tillbringat större delen av sitt liv i Indien och lever i välmåga, men hans storhetsdagar är förbi. Kriget har skadat honom. Handen han smeker sin älskarinna med saknar flera fingrar. Det har också skadat honom mentalt. Han är en hård och kall patriark, som delar ut snåla och godtyckliga fickpengar med sin kloliknande hand.
I hans hus i norra Mayfair är barnen samlade för det i Woolfs författarskap obligatoriska eftermiddagsteet, men tekittelns veke vill inte brinna. På andra våningen ligger hustrun på dödsbädden. Lillflickans förkläde har en smutsfläck.
Innan kvällen är över har hon olovandes smitit iväg för att köpa en leksak och blivit utsatt för en blottare, middagen blivit förstörd och modern avlidit.
Innan romanen slutar har huset tömts, smutsfläckarna blivit alltfler och kvinnorna lämnat centrala London för att bosätta sig i marginalerna. Bäst går de för de kvinnor som anpassar sig till konventionerna och den gällande ordningen, sämst för dem som gör uppror. Det har många feminister hållit emot Woolf. Jag skulle snarare säga att hon på ett realistiskt och provokativt sätt visar på de stora omkostnaderna som ett uppror för med sig för varje enskild kvinna så länge samhällsstrukturerna består.
Åren spänner från 1880 till mitten av trettiotalet, men det är ingen hel historieskrivning. Varje kapitel skildrar en dag under ett särskilt år. Huvudpersonerna skiftar och de olika kapitlen är av mycket olika omfång. Krigsåret, där Woolf skildrar en familjemiddag i ett skyddsrum allt under det att de tyska bomberna detonerar över London får ett tjugotal sidor. Fredens år endast några få.
I det sista långa kapitlet, som äger rum i romanens samtid, samlas släkten Pargiter till en stor fest. Den äger rum i en lokal där flera av dem en gång samlades för att delta i en debatt om hur man skapar ett jämställt samhälle. Nu är det bara de biologiska banden som håller dem samman. En ny generation män har skadats i kolonialkrigen. Andra gjort stora pengar på dem. De kvinnor som varit upproriska har blivit knäckta på olika sätt, de som anpassat sig feta och juvelprydda.
De har svårt att känna igen varandra, svårt att samtala. Alla pratar om sitt, faller varandra i talet, avbryter, skryter och berättar minnen som ingen annan känner igen.
Åren är en historia om det som bara pågår och pågår medan allt bryter samman. Man skulle kunna kalla den grotesk vore det inte för att den är så rolig och infernaliskt skickligt skriven.
Det är som modernistisk förnyare Woolf har gått till litteraturhistorien. I de klassiska verken bryter hon konsekvent mot de realistiska konventionernas krav på hur en människa ska skildras. I Orlando låter hon en människa leva i mer än två hundra år och förvandlas från man till kvinna mittvägs. I Mot fyren ägnar hon hundra sidor år en dag och avverkar tio år på trettio. I Vågorna låter hon huvudpersonen vara död och berättelsen bestå av fem människors tankar om honom.
I Åren gör hon samma uppror mot konventionerna och förnyar den historiska romanen genom att upplösa alla sammanhang, sätta kvinnorna i centrum och beskriva den inte som progression utan repetition.
Förnyare. Virginia Woolfs Åren spänner från 1880 till mitten av trettiotalet, men det är ingen hel historieskrivning. Varje kapitel skildrar en dag under ett särskilt år. Lisbeth Larsson har läst nyöversättningen av en roman som gör uppror mot konventionerna.
I romanen Åren från 1939 visar Virginia Woolf på ett realistiskt och provokativt sätt på de stora omkostnaderna som ett uppror för med sig för varje enskild kvinna så länge samhällsstrukturerna består. Lisbeth Larsson har läst Margareta Backgårds nyskapande översättning av boken som blev en succé när den kom ut i England och USA, och som förnyar den historiska romanen.
Lisbeth Larsson är professor i litteraturvetenskap med genusvetenskaplig inriktning och författare. Recenserade senast Ulla Britta Ramklints bok om Birgitta Birgersdotter, Den heliga.
