Läsaren kan förledas att tro att den tunna debuten Slag ska handla om att hitta en plats i Sverige via boxningen – det är snarare tvärtom. Boxningen blir en fristad i ett dubbelt kallt land, ett fotfäste och en grund att stå på. Året är 1984, tonåriga Fikirte och pappan Amanuel bor i en mindre stad i norra Sverige.
Slag handlar framför allt om att inte få tillhöra, och känslan av det. Dottern och pappan delar känslan, men den är inte likadan. Hur ett barn ser och upplever våld är förmodligen inte samma som en vuxen.
Slag handlar också om att hitta de platser där en ändå kan få vara. Naturen och landskapet tar stort utrymme, blir trots en karghet och ett mörker en trygghet. Bergen i Etiopien, de norrländska träden, vädret. Regn och snö, is på trappan. Havet och vattnet är däremot något skrämmande.
Skogen är som ett eget rum, tänker Fikirte, och jag tänker på Virginia Woolf. På vikten av att ha tillgång till ett eget rum för att hitta sig själv och kunna skapa, på det nödvändiga i att ha en trygg tillflykt. Det kan vara elljusspåret och att springa i snön. En plats där ”de andra” inte är. De andra är i det här fallet klasskamraterna (där efterledet inte stämmer) och andra elever. Svenskar, får man förmoda.
I löpningen, i slagen, använder Fikirte det hon vill fly från till att fokusera. På boxningsträningen slår hon sig tillbaka in i sig själv. In det som känns som den rätta världen. Hon blir starkare. Boxningen har samma funktion för pappan. Men de talar inte om det. I alla fall inte rent ut.
Fikirte träffar en jämnårig kille, en vän och en kärlek, med rötter i Etiopien och Eritrea. Det blir en annan fristad. Och i Malmö tittar inte de andra människorna lika mycket.
Pappan och dottern förenas i boxningen, i var sin dans kring sandsäcken. Medvetna om varandra men ändå inte. ”Jag hamnar någon annanstans”, tänker Fikirte. Hon var så liten att hon var tvungen att stå på en träpall för att nå upp till säcken när hon började träna. Pappan började boxas i Addis. Han vill att hon ska känna till sin historia, men han vill inte berätta om kriget och revolutionen, har bara delat med sig av små delar, i det Fikirte benämner som svaga stunder, när han inte har orkat säga nej.
Den 42-åriga debutanten Lena Bezawork Grönlund har tidigare publicerat lyrik på engelska. Även hennes prosa drar åt lyriken, och layouten förstärker det poetiska intrycket. Varje sida är en ögonblicksbild. Ett utsnitt av en känsla eller en händelse, även den ofta inåtfokuserad.
Frågan är om det är tillräckligt, om boken skulle vunnit på en rakare berättelse och stil. Både och. Känslorna och associationerna ringas ofta in starkt och effektivt, men de mer kronologiska utsnitten, framför allt Fikirtes relation med Tewdros, kunde fyllts ut mer.
Kriget och Etiopien finns i bakgrunden, liksom enstaka ord på amhariska. Platserna och namnen är få, men i den del där pappan är berättarröst ger ett fåtal sidor en komprimerad version av kriget. Eller snarare krigets känslor, och känslorna det lämnade efter sig.
Mamman? De slets isär efter flykten. Eller om hon valde bort dem för ett annat liv. I hemmet finns ännu ett tomrum, ett rum som inte möblerats i väntan på henne. I början ringde hon från Italien, sedan slutade hon höra av sig.
Avslöjandena bäddas in, det vackra döljer något hemskt. Fikirte tänker på vad pappan sagt om tiden för kriget. ”Han berättar om hästen längs vägen utanför Addis. När jag går hem över fältet är det som om hästen längs vägen är samma häst som går här och jag känner ofta ett lugn när stenen träffar ryggen.” Mellan raderna finns våldet. Rösterna hon inte längre hör när de ropar efter henne, att oavsett vart hon går ska de andra åt samma håll. Det spelar ingen roll vad hon gör. Pappan delar hennes vardag i den lilla svenska staden: ”De ropar efter mig med. Jag har vant mig, jag skakar av det.” Två meningar, men så mycket som ryms i det.
Fikirte tänker att hon är en del av sin fars krig. Men handlar det om då eller nu, och finns det någon skillnad? Oavsett är orden de hör, stenarna som kastas, inget som de pratar om.
Lena Bezawork Grönlund är född i Addis Abeba och uppvuxen i adoptivfamilj utanför Umeå. Glåporden och stenarna fanns med även i hennes egen uppväxt, har hon berättat i intervjuer. Men varför välja ett ordet glåpord, denna förskönande omskrivning? Det handlar ju om rasism.
Och våldet och rasismen sätter djupa spår. Fikirte tittar på trädet där någon har ristat in ett hakkors. ”Träd kan inte läka sår. De överlever genom att kapsla in sina skador.”
