Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

"Vi riskerar att leva hela våra liv i overkligheten"

Att läsa och att skriva kan i bästa fall vara ett sätt att närma sig verkligheten, skriver Toril Moi i sin essä Språk och uppmärksamhet. Texten är både mycket radikal och mycket uppfordrande, skriver Mikaela Blomqvist.

Bok

Essä
Språk och uppmärksamhet
Toril Moi
Översättning: Alva Dahl
Bokförlaget Faethon

Vad är mer omodernt i dag än att tala om litteratur? Möjligen att tala om sanning i relation till litteratur, om kärlek, annat än i meningen romantisk kärlek, eller om moral annat än i etikettsspalter. Därför framstår den norska litteraturprofessorn Toril Mois essä Språk och uppmärksamhet, på norska utgiven redan 2013, som både mycket radikal och mycket uppfordrande.

Med avstamp i den brittiska filosofen Iris Murdochs etiska krav på att möta tillvaron med en kärleksfull och rättfärdig blick utvecklar Moi ett resonemang kring hur litteraturen är central för ett gott samhälle. Formuleringarna må låta högstämda men den kärleksfulla och rättfärdiga blicken bör enligt Moi varken ses som något sentimentalt eller moraliserande. Istället handlar det om att sträva efter sanningen genom att vara uppmärksam, och uppmärksamheten kräver i sin tur ett precist och vaket språk.

Sanningen är som sagt omodern. Moi vänder sig mot både scientismens och postmodernismens förhållande till sanningen och språket. Där scientismens endast erkänner de sanningar som låter sig bevisas med naturvetenskapliga metoder, erkänner postmodernismen i dess mer extrema former bara relativa sanningar. Med den förra världssynen blir litteraturen reducerat till ett nöje och språket till ett oproblematiskt medel för kommunikation. Men konsekvenserna blir enligt Moi mer vittgående än så. Frågor om moral, eller om ont och gott, blir omöjliga att diskutera om vi saknar ett språk och en blick för världens komplexitet. Eller, om vi med postmodernisterna, inte fäster någon tilltro till språket.

Mot scientismen och postmodernismen ställer Moi istället den svåra strävan efter att närma sig verkligheten. Språket i sig räcker alltid till, men kanske inte vi själva. Och även om vi genom språket oundvikligen ger uttryck för vår subjektivitet är det något som enligt Moi bör ses som en möjlighet snarare än en begränsning. Att tala blir på detta sätt både en etisk och estetisk handling. De ord vi använder säger något om oss själva, liksom om vår syn på världen. Med Rainer Maria Rilke argumenterar Moi också för att rörelsen fungerar omvänt. Vår förmåga att betrakta världen och att vara i språket är det som ger oss tillgång till en inre värld.

Det Moi med sådan pregnans formulerar är just en fråga som har sysselsatt litteraturen under hela 1900-talet. Med en tanke lånad från Virginia Woolfs Ett eget rum varnar Moi för att vi riskerar att leva hela våra liv i overkligheten. Att läsa och att skriva kan i bästa fall vara ett sätt att närma sig verkligheten. Detta närmande måste ske på det enda vis som står oss till buds, genom språket. 

Men Mois försvarstal för uppmärksamheten och den språkliga sorgfälligheten handlar inte bara om litteraturen eller om den enskildes upplevelse av världen, utan om samhället i stort. Det ger Språk och uppmärksamhet drag av både utopi och dystopi. Att vår skvalande samtid har rum för en kärleksfull och rättfärdig blick är jag inte helt säker på. Och därför är det förstås desto viktigare att försöka betrakta den med en sådan.
 

Mest läst