Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

”Vi är väldigt stolta över det vi gjort”

Laleh var 13 år när hon stod på scenen här första gången.

Millencolin dök upp tidigt i karriären.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Olivia Bergdahl gjorde Poetry slam-succé.

Daniel Lemma spelar då och då och tittar gärna in på lunch, ibland ses han samtidigt som Kapten Röd i Café Hängmattan.

Hårdrocken har sin fasta plats, liksom världsmusiken och Balkanmusiken. Listan kan göras lång.

Musikens hus i Majorna är en mötesplats, en samlingspunkt, inte en ungdomsgård utan till för alla. Ibland lyrikvänner, ibland bluesvänner, ibland hårdrockarvänner.

Då och då kommer mycket gamla damer på besök för att återse sin gamla skola. Husets hjärta, stora scenen, var för länge sedan gymna- stiksal. Högst upp där stora danssalen nu ligger hade de sin aula.

– Bönesalen kallar vi den fortfarande, säger Nilla Mansfeld, som visar oss runt och berättar.

Vi är på väg uppför den breda trappan i husets mitt och jag hinner tänka att här måste oändligt många steg ha tagits för att få så mjuka nötningar i stenen. Dessutom ser jag för mitt inre hårt flätade flickor i skoluniformer, fast det kanske inte alls var så.

– De hade morgonbön häruppe. Det första de brukar säga när de kommer upp hit med mig är ”Var är Kristus?”. Det fanns tydligen en Kristusfigur här, men den fraktades bort, antar jag, när huset inte längre användes som skola.

I begynnelsen, alltså från 1870 och fram till 1960-talet hyste byggnaden på Karl Johansgatan en flickskola. Lokalerna stod dock tomma när dåvarande Fritid Göteborg i början på 80-talet behövde skapa nya utrymmen för ungdomar med musikdrömmar. 1984 slogs portarna upp till Musikens hus, som drevs av kommunen fram till 1992. Därefter tog fem eldsjälar över.

– Skriv gärna upp alla namnen även om det bara är jag här just i dag, säger Nilla Mansfeld.

Kire Nilsson, Sven Jansson, Erik Ridderstolpe, Lars-Ove Arvidsson.

Tillsammans med Nilla utgör de styrelsen för den ekonomiska förening som bildades för att driva Musikens hus. Här finns en bred verksamhet, två scener, restaurang, som tillsammans samlar 200 publika arrangemang om året, plus skolföreställningar, danskurser i gamla aulan och en lång rad replokaler som sedan länge är ständigt fullbokade.

– En del arrangerar vi själva, men vi knyter också till oss arrangörer och samarbetar med andra hela tiden, på det sättet får vi en unik bredd på utbudet, säger Nilla Mansfeld.

Hösten 1992 fick de höra ”Vi får se hur länge ni orkar”. Nu 24 år senare, är det lätt att konstatera att, ja det gick.

– Vi började göra detta nästan lite på skoj, och det blev mer och mer på riktigt. Nu har det gått så många år. Vi lever för det här, vi har kämpat oss fram och har tagit det steg för steg. Nu är vi fem som försörjer oss på detta. Dessutom har vi många anställda, Café Hängmattan är en väletablerad vegetarisk restaurang. Vi får kulturstöd men det utgör mindre än tio procent av vår omsättning, säger Nilla Mansfeld.

– Vi vill också utveckla, vi vill sätta solpaneler på huset, ett projekt som Erik driver och vi vill blir än mer ekologiska i restaurangen.

Tillbaka i logen, där väggarna är tapetserade med affischer från olika spelningar. Dan Hylander, Pugh Rogelfeldt, Louise Hoffsten, Torsson, The Haunted, Iranska hiphopfestivalen, Göteborgs Balkanfestival.

Nilla pekar på dörren, bakom den gömmer sig en spiraltrappa ner på scenen.

– Artisterna är jättenöjda med oss. Vi har aldrig varit hippast i stan, men de blir väldigt väl omhändertagna. I början fanns det ett mål om att vi skulle ha en spelning i veckan.Nu har vi ibland tio-elva konserter på en vecka. Vi är väldigt stolta över det vi gjort.