Det är inte mycket som skiljer oss människor ifrån de andra djuren, utom det att vi inte har någon svans. Det är vi rätt ensamma om. Ser man sig omkring i faunan så är det egentligen bara orangutanger, gorillor, schimpanser och gibbonapor samt marsvin och koalor som inte har svans.
Man kan fundera över varför vi en gång i tiden förlorade svansen. Vi borde vara en aning avundsjuka på kor, kameler, hundar och katter, ty de har svans.
Och den har de god nytta av; ekorren håller balansen och styr med den vid sin framfart i trädkronorna. Kängurun har likaså svansen som roder, liksom geparder.
Behöver en trött känguru en pall att sitta på slår den sig ner på bakbenen och svansen.
Många djur använder sin svans för kommunikation, hundar som viftar på den är vänligt inställda, och har hunden svansen mellan benen är den som alla vet rädd. Katter som har svansen rakt upp och krökt i toppen är glada att se en, annat då om de reser ragg och burrar upp den, då är de arga. Och en arg katt skall man hålla sig borta från.
Vrålapor och spindelapor har gripsvans. De kan hänga från en gren i bara svansen. Spindelapan har fulländat sin svansfunktion; den kan sträcka sig efter en frukt, gripa tag i den och föra den till munnen – allt med svansen. Åh, vi skulle haft gripsvans och så hade vi kunnat gå ut och hänga oss i den i närmsta äppleträd. Vi skulle ha haft så roligt. Men jag känner oss; vi hade använt den till att strypa varandra med.
Sjöhästar använder sin gripsvans för att hålla sig fast i tången. Det kunde vi också haft nytta av.
Hästar och kor viftar bort flugor med svansen.
Så nog skulle också vi kunnat ha glädje av en svans; att sitta på, att styra med, att vifta bort flugor med, att hålla balansen med, att uttrycka oss med.
Kanske skulle man ha en behållare i byxorna för den?
Om man tänker rätt på saken så kanske vi borde vara en aning besvikna på evolutionen som tog ifrån oss vår svans. Vi kunde haft en liten en med tofs i änden som elefanten, vi kunde haft en lång och vacker som leoparden, eller en liten krullig som grisen. Man vet inte vart det skulle tagit vägen.
Vårt första problem med den skulle ha varit om den skulle döljas eller om den skulle den synas? Det hade nog blivit ett huvudbry. Religioner skulle bestämt att vi måste dölja svansen – eller visa den? Religioner hittar på så mycket.
Men känner jag oss rätt så skulle nog vi helst vilja ha svansen synlig. Att vifta med på håll när man träffade på folk som man när man kom dem närmare skulle krama om.
En rejäl svans skulle varit bra för självbilden. Misslyckades man med allt här i livet så hade man i alla fall en yvig svans. Om nu svansen inte skulle varit naken utan hårbeväxt. Det kunde ha blivit fint; en ullig svans på en i övrigt nästan naken kropp.
Frågan är om det skulle vara hål i byxorna för svansen eller inte? Vi har ju ingen päls, så på vintern skulle det blivit kallt om svansen om den bara hänger ut genom ett hål.
Kanske skulle man ha en behållare i byxorna för den?
Och på oss borde det väl blivit en nakensvans, ungefär som på en råtta. Och råttsvansar är ju faktiskt lite äckliga. Men det skulle vi nog inte ha tyckt om vi själva gått omkring med en hårlös svans, vi skulle ha vant oss och tyckt att avpälsade svansar är snyggt.
Om vi nu haft svans så skulle vi ha stoltserat med den eller skämts för den, jag känner väl oss. Den skulle ha lockats och pomaderats, ondulerats och färgats in, folk skulle ha skämts för sin stora svans och för sin lilla. Eller tvärt om.
Och om vi haft svans skulle den ha skönhetsopererats: den skulle ha förlängts, förminskats, den skulle ha blivit tjockare och smalare, allt efter vad svansmodet bestämt. Den skulle ha färgats gul, röd eller blå.
Den skulle ha amputerats.
Det finns teorier om att människoapan, alltså även vi människor, en gång i tiden kom på att klättra i träd på ett nytt sätt och att svansen var i vägen när vi klättrade på detta vis. Och svansen försvann. Fan tro´t.
Eller kanske att det är vårt egendomliga sätt att bara gå på två ben som är orsaken. Om en som bara går på två ben vill vila ett slag så sätter hen sig ner. Och då skulle svansen varit i vägen.
Hur som helst, vi blev svanslösa för ungefär 15 miljoner år sedan.
Om vi i stället haft kvar svansen och levt nöjda i våra träd och aldrig klättrat ner och ställt oss på bakbenen och utvecklat vår överdimensionerade hjärna, så skulle jorden ha varit en mycket mindre fördärvad planet.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
