Han var helt nykter, åtminstone bra nära.
Det är en utsökt formulering. Tyvärr är den inte min. Jag tror att den är myntad av Claes Hylinger.
Men varför skulle jag åbäka mig med att formulera det som Claes Hylinger redan har formulerat perfekt. Det kan ju bara bli sämre.
Det var förresten på spårvagn nummer fem, mellan Brunnsparken och Valand. Det var i fredags klockan halv nio på morgonen.
Det var två göteborgska män. De satt längst bak. En av dem hette Elofsson.
De var helt nyktra, åtminstone bra nära.
De halsade Tuborg Grön, klockan halv nio på morgonen.
Östra Hamngatan skälvde lätt i diset. Det skulle bli en fin dag.
Jag satt och lyssnade på dem. De kan ha varit i dryga femtioårsåldern. Elofsson bar vit keps. Det var en sådan keps som lätt berusade brittiska ädlingar brukar bära i BBC-program om trädgårdsskötsel. Den låg mjukt över huvudet, med en sydd sned mjuk skärm.
De drack med viss högtidlighet sin Tuborg Grön.
I Bältesspännarparken kom cyklister i shorts. Deras knän var fortfarande vinterbleka. Trädgårdsföreningen syntes i bakgrunden, som en grön rök.
Elofsson – vars namn alltså fortfarande var obekant för mig – och hans vän halsade.
Det fanns något liksom saktmodigt och otidsenligt över dem. De verkade inte riktigt höra hemma i Göteborg på 2000-talet.
Det framgick att de hade något att fira: Elofsson hade nyss blivit försatt på fri fot i sin vita keps. Han hade suttit i häkte. Jag lyckades aldrig lura ut varför. Detta var uppenbarligen en detalj som var underförstådd och övervunnen – kanske rentav irrelevant. Han hade suttit bakom lås och bom. Stor sak i det. Han var fri. Solen sken.
Vid John Ericssonstatyn stod en man i signalgröna kläder och spolade med en vattenslang. Göteborg spolades rent inför den nya dagen.
Det var en dag för frihet och Tuborg Grön. Elofsson i vit keps sa med den välartikulerade omständlighet som ungefär fyra Tuborg Grön skänker:
– Jag ska berätta för dig precis vad advokaten sa.
Sedan följde en mycket lång konstpaus. Det var en så lång konstpaus att jag diskret fick vrida mig i sätet för att se vad som hänt. Det visade sig vara det administrativa arbetet med en ny Tuborg Grön. Han hade fiskat den ur en ljusröd Kånkenryggsäck som stod framför hans fötter. Han drack några djupa klunkar. Spårvagn nummer fem knogade uppför Avenyn.
Han fortsatte:
– Jo, advokaten sa: Elofsson får gå. Elofsson är inte en fara för någon. Elofsson är en fara bara för Elofsson själv.
Han upprepade, inte utan stolthet.
– Så sa han, advokaten. Elofsson är en fara bara för Elofsson själv.
Kamraten satt tyst, förstummad i plastisk förundran. Det var den längsta tystnad som dokumenterats på Göteborgs spårvägar i år. När han till slut yttrade sig, med en mängd inledande och klarläggande harklingar, var det som om en ankarkätting drogs upp från stort djup:
– Advokaten sa alltså att du är så korkad att du lika gärna kan gå lös?
De klev av vid Valand. Det sista jag hörde av dem var att de skulle köpa ett lock Tuborg och åka till Saltholmen. Jag såg dem tvära över spårvagnsspåret mot Systembolaget på Avenyn. Den vita kepsen hoppade. Elofsson var på fri fot. Det fanns dansk öl.
Jag fortsatte mot Berzeliigatan och tänkte att Elofsson kanske inte hade det så lätt alla dagar. Men detta var en bra dag, både för Göteborg och för Elofsson. Släpp fångarne loss, det är vår.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
