Nya omgången av Sveriges mästerkock har haft tre auditionomgångar denna vecka. Det betyder att 38 amatörkockar har slagits om 12 förkläden inför slutspurten. Slutkvalet gick i går. Fascinationens formel är ganska enkel. Det är alltid lika fängslande att låtsas få lära känna sympatiska okändisar som hackar sig framåt med sina obevekliga köksambitioner. Där finns en stark igenkänningsfaktor för var och en som känt sig vilse i pannkakan.
Amatörer med drömmar får alltså möta köksmästare som dömer. Som tidigare är det rikskocken Leif Mannerström med sina sidekicks Markus Aujalay och nytillkomne Anders Dahlbom – inledningsvis utstyrda som Gudfadern med två ganska lömska caporegimes som bisittare.
Mitt i det hårt kalkylerade formatet finns här ändå en kärna av charm och underhållning som känns tillräckligt genuin för att man skall titta vidare. Det handlar trots allt om drömmar som gror ur en beskedlig vardag, låt vara att TV4 sedan stöper om drömmarna till romantiska ögondueller eller kniviga separationer.
Det väsentliga är förstås – som i all sport – den mänskliga faktorn. Där fanns några fina korta ögonblick. Som när den ganska nervöse fransk-svenske mannen som skall steka anka blir ömsint coachad av sin kanske tolvårige son. Pojken viskar några tips som vi nästan hör genom mikrofonen... Det gick bra med ankan. Sedan motsatsen – draget av skolgårdssadism när en dam i stor hatt skall laga ”norska” fiskar av alldeles obekant art. Hennes café de parissås var tillredd med någon sorts prefabricerad burkkrydda, vilket framkallade ett mannerströmskt raserianfall. Jag tror TV4 skall akta sig för hån. Det smakar nämligen illa.
Gårkvällens slutkval blev till ett slags Vasalopp i köttfärs, men också en ganska kluven affär. Det blev helt strålande underhållning så länge det var tempolopp för tidsoptimister, men sedan kom ofelbart en halvtimme med den Yttersta domen i mörklagd lokal – ett tårfyllt psykodrama om vem som skulle vinna eller försvinna i tävlingen. Med så mycket socker i rödvinsåsen koagulerar den ofelbart.
