Birgitta Ohlsson förnekar inte strukturerna, eller att sexism håller tillbaka kvinnor, men hon ser den duktiga flickans feminism som en individuell kamp, skriver Bella Stenberg.
Birgitta Ohlsson är en duktig flicka i den positiva betydelse hon själv vill lägga in i ordet. Och varför skulle den etiketten inte vara något bra?
I valet 2014 blev EU-minister och demokratiminister Ohlsson Liberalernas mest kryssade politiker i Stockholms kommun, före partiledaren Jan Björklund. Samme Björklund nämner hon inte i boken – det är ingen hemlighet att Ohlsson är en kontroversiell politiker i partiet.
Så vem är det den duktiga flickan ska ta revansch på? Samhället, strukturerna eller enskilda personer som hållit henne tillbaka? Kanske på allt.
Ohlsson tar sig själv som exempel på duktig flicka och hur en sådan kan behandlas illa, hela vägen från första klass till partitoppen. Från ”kuddflickan” som placeras mellan de störiga pojkarna i klassrummet till politikern som får skit för att hon vill ha både barn och karriär.
En mätt feminist är en dålig feminist, konstaterar hon. Det gäller att sträva framåt, mot att kommande generationer ska få det ännu bättre. Ohlssons bakåtblick i sin egen familj visar en utveckling av både individer och samhället, från mormodern som bara fick gå ett par terminer i skolan till den treåriga dottern som redan använder en läsplatta. Att ens bakgrund inte ska avgöra framtiden är ett av hennes tio budord för den duktiga flickan. Kanske det mest komplicerade, eftersom det ofta handlar om en klassresa.
Andra budord är att kräva meritokrati, inte curla karlar, inte känna skuld, avslöja småpåvar och säga ja till makt. Det gäller att ha koll på sin ekonomi (cash is queen) och välja både rätt partner och rätt chef för att inte gå under ”i ojämställda förhållanden och … på en ojämställd arbetsmarknad med ojämställda löner.” Det är goda råd, handfasta på samma sätt som när hon avfärdar flera myter om den högpresterande kvinnan, som att hon skulle vara mer psykiskt skör. Eller att den duktiga flickan inte skulle ha någon egen vilja. Den duktiga flickan förtjänar respekt. Men också stöd.
Mänskliga rättigheter, demokrati och solidaritet är några av Ohlssons politiska hjärtefrågor. I förlängningen handlar feminism om allt det. Men är den duktiga flickan i hennes version verkligen solidarisk? Borde det inte i slutändan handla om att få individen och kollektivet/samhället att utvecklas tillsammans?
Som många andra liberaler som använder sig själv som exempel tappar hon bort att vi alla har olika förutsättningar, inte minst omkring oss. För den duktiga flickan finns överallt. Ohlsson förnekar inte strukturerna, eller att sexism håller tillbaka kvinnor, men hon ser den duktiga flickans feminism som en individuell kamp.
På ett sätt är Birgitta Ohlssons bok om den duktiga flickan befriande läsning. På andra sätt problematisk. I slutändan är det som händer – återigen – att feminism ställs mot feminism. Kön mot klass och socialgrupp. Trots Ohlssons ”jag vill ha allt-feminism” reduceras kvinnan till en enda etikett. För vad skulle hända om den duktiga flickan samtidigt är olydig eller gör revolution? Det kanske är då hon faktiskt kan förändra världen. Särskilt tillsammans med andra duktiga flickor.
