Bön till havet är en tilltalande bok. Omslaget är en naturromantisk akvarellmålning av en stor och en liten gestalt på en äng. Titeln lätt upphöjd, i skimrande blått. Den påminner vid första ögonkastet om sentimentala romaner med lyckligt slut som utspelar sig på engelska landsbygden. Sådana man läser i hängmattan, på semestern. Luftiga, fluffiga, förglömliga.
LÄS MER: Khaled Hosseini gestaltar den afghanska flyktingkrisen
Man behöver det – papprets grängighet under händerna och illustratören Dan Williams vackra, nästan distanserade akvareller i utsökt tryck, medan man läser vad som – helt felaktigt – ser ut som en barnbok om en av vår tids absolut värsta och ännu pågående humanitära katastrofer.
Khaled Hosseini skrev från början Sea Prayer för The Guardian 2017, till minnet treårige Alan Kurdis död på en grekisk strand två år tidigare.
Han låter en syrisk pappa tala till sin lille son som sover i pappans knä under flykten över havet. Pappan berättar om hembygden, en plats som sonen är för liten för att minnas. Om pojkens mamma, om maten och om bomberna som föll och hur allt förändrades.
På The Guardians hemsida är texten presenterad som en video, med interaktiva illustrationer i 360˚. Ambitionen är säkert att levandegöra, men det är slående hur mycket närmare den tryckta texten kommer, utan VR-teknik eller pålagt havsbrus.
Hosseini, som annars har en tendens att stapla hemskheter på hög och ta till lite för enkla retoriska grepp, oskuld mot mörk ondska, kommer här till sin rätt. Det är känslosamt, givetvis, men når hela vägen in under huden. I Bön till havet saknar mörkret ansikte. Det finns ingen namngiven fiende, bara en pappas kärlek och rädsla. Kanske just därför är boken också kämpig att läsa pärm till pärm, sin lätta korthet till trots. Man kan inte värja sig.
För Bön till havet är varken visuellt eller litterärt raffinerad. Det är inte hur orden är skrivna eller bildernas manér som sätter spår, utan vad de säger och visar: att mycket små barn ska inte kastas ut på mycket stora hav. Men när de nu har hamnat där, så är det en skam och något som angår mänskligheten som helhet, inte bara en ledsen pappa.
