Livet är knepigt, konstaterar jag när jag läser Moa Romanovas seriebok Alltid fucka upp. Igenkänningen är obehagligt hög. Som att stå på ett rave med stegrande panik bland höga kompisar. Att inse att det feta sammanhanget man tyckte sig vara en del av bara var ”500 sjuttonåringar utklädda till lillebrorsan i Lilja 4-ever”. Att man varje dag kommer på en ny grej man inte klarar av. Ja, det är knepigt.
LÄS MER:Serietecknar om att alltid fucka upp
Men sällan har mental misär varit så estetiskt tilltalande som i Romanovas serier. Varje bild av den deppiga lägenheten, som ligger i ett ännu deppigare industriområde, är som konstverk i sig. Omslaget är vackert, man vill rama in det och hänga på väggen.
Estetiken känns onekligen nu, med cowboys, svärd och manga-estetik. Romanova har en otrolig känsla för detaljer, för proportioner och ett poetiskt bildspråk. Det tangerar ibland sci-fi eller fantasy, inte för handlingen, men för hur det ser ut, och känns. Allt är liksom overkligt.
Boken behandlar, som ni kanske listat ut, ett mentalt sammanbrott. En rätt ensam huvudkaraktär försöker navigera genom livet och vården. Men det krångliga formuläret som man ska skicka in till Försäkringskassan ligger kvar på köksbordet. Soppåsarna (i plural) på golvet läcker. Hon är inte ensam egentligen. Det finns både vänner och en muminmamma(bokstavligen). Men vem blir inte isolerad av att må sådär?
LÄS MER:Förhäxande om Spice Girls-paradoxen
Mitt i allt dyker en tveksam Tinder-matchning upp, en ”Känd tv-gubbe, 53”. Han deklarerar först sin kärlek för att sedan ta tillbaka det och säga att hans intresse beror på att han ser en stor konstnär i henne. Han kan bli hennes mecenat, föreslår han. En deal som inte är helt oskyldig, men som hon ändå tar sig an. Som hennes kompis uttrycker det ”Även om han bara ’vill ha en ung tjej’ och går denna krångliga omväg så får han ju typ skylla sig själv?”.
Inte för att spoila, men tv-gubben visar sig vara en återvändsgränd. I slutändan får man alltid klara sig själv, i det här knepiga livet.läs
