Det finns dokumentära bilder man aldrig glömmer: de blir ikoniska och, kanske just därför, även ogenomträngliga. Chocken de först anbringar börjar så småningom avta.
Fotografierna av ohyggligheterna i koncentrationslägren som spreds efter andra världskriget måste ha väckt oerhörda känslor av skuld, ilska och sorg hos de flesta människor som betraktade dem för första gången. De är fortfarande ohyggliga men vi har lärt oss att leva med dem: de har dechiffrerats och fogats in i ett linjärt historiesammanhang.
Inspirerade av Brecht
De senaste tjugo åren har fotografier av lidande spridits som aldrig förr – mycket tack vare internet – och frågan är om de hjälper oss att reagera eller bara gör oss avtrubbade. Några bilder har dock satt skarpare spår än andra, exempelvis fotografiet från 2015 av den lille flyktingpojken Alan Kurdi, som hittades drunknad på en turkisk strand, eller bilderna av när två flygplan flög in i World Trade Center i New York 2001. Båda motiven ter sig kusligt välregisserade men på olika sätt. De har även reproducerats i olika konstsammanhang.
När fotografduon Adam Broomberg och Oliver Chanarin ställer ut på Hasselblad Center ingår en bild på det attackerade World Trade Center i serien tillika boken War primer 2 (2011). Boken gavs ut i en limiterad upplaga och i utställningen ligger flera exemplar av densamma uppslagen i montrar. Broomberg och Chanarin har inspirerats av Bertolt Brechts bok War primer från 1955, där dikter kombineras med tidningsurklipp. Deras version är sprängfylld med obehagliga bilder som hittats på internet, de flesta mycket välkända. Här syns exempelvis bilden på en torterad fånge i Abu Ghraib-fängelset i Irak, med svart huva över huvudet. Denna bild har fungerat som bevismaterial för vad den amerikanska krigsmakten är kapabel att göra. Under bilden står det bland annat: ”So you may have what you’ve been pining for. This sexy carrot might bring satisfaction”.
Orden blir vidriga bredvid bilden. De tycks antyda att fotografiet fungerar som något slags trofé eller meddelande till den dåvarande presidenten George W Bush, om att uppdraget i Irak sker enligt hans vilja. Dessa rader liksom övriga texter är hämtade från Brechts bok.
Drabbande verk
Ett av de mest magstarka siduppslagen är där en svart kvinna, som troligen har blivit mördad, ligger omkullvräkt med en grupp fotografer – alla vita män – omkring sig. Kamerorna blixtrar. Nedanför syns en annan bild, denna gång i svartvitt, av en svart kvinnas yppiga torso. Den kompletterande texten lyder: ”Our masters fight to have you, lovely creature. They race to seize you in their headlong course. Each feels most fit to bleed you white in the future – Most justified in taking you by force”.
War Primer 2 är ett drabbande verk om kriget mot terrorismen. Det får mig att stanna upp och reflektera över fotografins bakgrund som ett kolonialistiskt, sexistiskt och förtryckande verktyg. De flitigt distribuerade bilderna intensifieras tack vare Brechts ord, som lägger sig som en sammanfattande hinna. De börjar leva på nytt. Samtidigt finns det något ofantligt motbjudande med att gå omkring och njuta av de ”smarta” collagen – jag kan inte skaka av mig det.
Gud och katastrofer
Serien Divine Violence (2013) är om möjligt ännu mer våldsam. Även i detta fall har fotograferna hämtat idéer från Brecht, som samlade pressbilder och anteckningar i en privat bibel. Uppslag från King James Bible – den engelskspråkiga bibeln – täcks delvis av bilder från arkivet Archive of Modern Conflict. Den israeliske filosofen Adi Ophirs idé om att Gud ofta uppenbarar sig i fatala katastrofer har påverkat Broomberg och Chanarin. Nazister som gullar med barn, blodiga mordscener, missbildade kroppar och mycket annat trängs på väggarna. Stundom visar sig mer lättsamma fotografier av trollkonstnärer, och de ackompanjeras av den understrukna textraden: ”And it came to pass”, som ett tecken på Guds magiska under. Det är ett tänkvärt verk, där religionens fiktiva kvaliteter smälter samman med kamerans urskiljande mekanismer. De är båda auktoritära fenomen som fordrar underkastelse.
Bitter bismak
Broomberg och Chanarin uppger själva att de inte är så intresserade av fotografi och konst – de intresserar sig främst för världen. Vad finns utanför ramen, vad är det vi missar när vi låter oss vägledas av en enda ”sann” berättelse? Men man kan också påstå att de själva axlar en gudalik roll, när de så obekymrat använder sig av fotografier av lidande människor som inte längre har någon röst, eftersom de i många fall är döda. Men de skulle säkert slå ifrån sig en sådan anklagelse genom att hävda fotografins fiktion.
Don’t start with the good old things but the bad new ones, som utställningen heter, agerar som en ledsam freakshow samtidigt som den är obehagligt trollbindande. Den sätter fingret på bildernas makt i ett flödande reproduktionssamhälle alltjämt som den bidrar till en bitter bismak. Den är ingen solskenshistoria, men det är ju å andra sidan inte heller världen.
