Våld, sex och maktmissbruk

Ett av Peter den stores riktigt stora intressen var halshuggningar – som han gärna bevittnade. Han var ingalunda värst; närstudien av Romanovs trehundra år vid makten är fylld av våld, sex och maktmissbruk som går betydligt längre. Torgny Nordin har läst boken om den sista tsardynastin.

ANNONS
|

Brittiske författaren Simon Sebag Montefiore är föga intresserad av korta och kärnfulla skildringar. Snarare lutar han åt att en historia som inte kräver åtminstone åttahundra sidor att skriva knappast är värd mödan att berätta – hans högt hyllade tegelstensvolymer om Katarina den stora och Potemkin, Josef Stalin samt biografin över Jerusalem bär syn för sägen.

Sebag Montefiores intresse och kunskap om rysk historia har nu utmynnat i en ny kolossalbok om Rysslands tsarer, Den sista tsardynastin. Romanov 1613 – 1918 i elegant översättning av Hans O. Sjöström. Efter att ha läst och förfasats och – ja, faktiskt - chockerats i bortåt tusen sidor kommer jag att tänka på Leo Tolstoj som en gång påpekade att "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." När jag till slut lägger den gigantiska tsarhistoriken ifrån mig noterar jag att författaren faktiskt försett försättsbladet med just det citatet, jag hade bara inte sett det. Träffande är det hur som helst.

ANNONS

Den stora oredan – smutnoje vremja – var en i sedvanlig ordning blodig epok i Rysslands historia, närmare bestämt i början av sextonhundratalet i efterdyningarna av Ivan den förskräckliges terrorregim. Massmorden och rikets inre upplösning kom till ett slut 1613 med Romanovdynastins trontillträde. Först ut var Mikael Romanov och det är om honom och inalles tjugo tsarer Simon Sebag Montefiores bok handlar. Sist ut i raden var som bekant Nikolaj II som tillsammans med hela sin familj massakrerades av en rödgardistisk exekutionspluton 1918. ”En revolution utan exekutionsplutoner är meningslös” var kamrat Lenins kortfattade kommentar.

Det är ett gigantiskt ämne Simon Sebag Montefiore tagit sig an, vilket bland annat illustreras av att endast två historiker tidigare vågat sig på fullödiga biografier av Romanovs. Utmärkande för Sebag Montefiore är hur nära han lagt sig personerna och de konkreta händelserna i familjens och maktens innersta salar och sängkammare, något som gör att boken ofta liknar ett färgsprakande stycke dramatik snarare än en biografi av en professionell historiker. När det gäller källorna verkar författaren ha kopplat ett helhetsgrepp över vad som finns tillgängligt även om han väsentligen bygger på personliga brev. I synnerhet korrespondensen mellan Peter den store och hans mätress och senare kejsarinna Katarina I, mellan Katarina den stora och Potemkin samt mellan Nikolaj II och Aleksandra har använts.

ANNONS

Kärnan i boken är makten, autokratin, och studien handlar väsentligen om samspelet mellan monarki, hovliv, stat och kyrka. Läsaren kastas rakt in i spelet, i en handling som förefaller totalt kaotiskt och förmodligen också var det för de allra flesta, inte minst utländska diplomater – vars vittnesbörd också är en av författarens källor. Med en stundom plågsam detaljskärpa tas vi med på dvärgkastning och mobbningsparader med krymplingar, jättekvinnor och ännu fler dvärgar som tvingas springa på alla fyra och skälla som hundar till maktelitens förtjusning. Backanaliska orgier, homoerotiska baler och tidelag varvas med tortyr och avrättningar och ett ständigt supande; ett vanligt straff för den som inte var rolig nog eller undslapp sig kommentarer som misshagade tsaren var att tvingas tömma en väldig pokal med starksprit, vilket resulterade i redlöshet och ibland döden.

Utstuderad och sadistisk tortyr går jämte förtjusningen i dvärgkastning, extrem alkoholkonsumtion, judiska pogromer och systematiska lönnmord som en röd tråd genom historien. Somligt kan tyckas som groteska perversioner, men hur förstå exempelvis tyrannen Peter den store som lät bygga Sankt Petersburg och som öppnade Ryssland för vetenskap från Väst. Ett av hans riktigt stora intressen var halshuggningar vilka han ofta och gärna utfärdade och bevittnade; de avhuggna huvudena spritlades och ställdes ut i kuriosakabinetten, där de förövrigt finns än idag. Och Peter den store var ingalunda värst; närstudien av Romanovs trehundra år vid makten är fylld av våld, sex och maktmissbruk som går betydligt längre.

ANNONS

Författaren fokuserar mer på trånande kärleksbrev än knastertorra depescher. Skickligt tecknar han snabba och skissartade beskrivningar av personers karaktärer som enbart känts schablonartade och ytliga om det inte var för att historien förefaller bekräfta dem om och om igen. Dessutom är boken märklig såtillvida att den saknar såväl större sammanhang som slutsatser och synteser. Det borde ha varit en dräpande kritik, men genom den kopiösa mängden detaljer och mer eller mindre skräckinjagande anekdoter växer det fram en bild som är större än ätten Romanov.

Det är alltså ingen historia om Ryssland Simon Sebag Montefiore skrivit, men en av hans poänger är att mycket av det som möjliggjorde och kännetecknade Romanovdynastin levde vidare i Sovjetkommunismen och alltjämt gör det i dagens Ryssland. President Putins envälde följer troget den romanovska modellen och föga överraskande kallas Putin av sin omgivning för tsaren. Maktens nyckfullhet och våldsanvändning är densamma, om än mindre uttrycksfull och välkoreograferad.

ANNONS