Påvens avgång är en sensation. För första gången sedan 1400-talet abdikerar Guds ställföreträdare på jorden och drar sig tillbaka som pensionär. Traditionen bjuder annars att den andlige ledaren för en dryg miljard katoliker sitter stadigt till sista andetaget.
Kanske ska man tolka Benedictus XVI:s frivilliga avgång som ett plötsligt utslag av modernitet, från en påve som mest har skällts för blåsvart konservatism? Påven har bara sagt att han vid 85 års ålder känner sig gammal och trött och inte har den kraft man kan kräva av ämbetet.
En mer politisk tolkning är att han nu kan påverka vem som blir hans efterträdare. Vem det än blir får denne ingen lätt sits, med en Papa Emeritus i baksätet. Ex-påven kommer att vara påpassad. Han bör inte yttra sig alls imedia och inte för sin butler.
För kardinal Joseph Ratzinger, tidigare ärkebiskop i München och skarp professor i teologi, var det inte lätt att efterträda Johannes Paulus II. Denne charmade omkull även sina meningsmotståndare och vann stor respekt för sin hållning i kommunisttidens Polen. Att han var minst lika konservativ i moralfrågor som Ratzinger var det liksom ingen som märkte.
I stället blev det Ratzinger som fick tackla pedofilskandaler och Mohammedkarikatyrer. Han framstod som rabiat fiende till ”relativismen” och all modernitet. Han var motståndare till kondomer, homosexuellas rättigheter, kvinnliga präster etc. Som ung präst var han mer reformvänlig och stödde andra vatikankonsiliets modernisering av kyrkan. Ryktet säger att studentrevolten -68 skrämde professor Ratzinger för gott. De antiauktoritära rörelserna hotade också kyrkan. Liberala katoliker menar att han slösat krafterna på att försöka blidka mörkmän i de egna leden, men blundat för samtidens ödesfrågor.
Det finns ingen självklar kandidat till påvestolen, men alla kardinalerna är mer eller mindre konservativa. Liberala katoliker hoppas ändå på en diplomat, en påve som vågar gå i dialog med den moderna världen, inte bara söka konflikt med den. Katolska kyrkan har ju sina egna bekymmer, med prästbrist och munkflykt och tomma kyrkbänkar. Och oavsett sexualmoral, så är en dryg miljard katoliker medborgare i en värld som skakas av akuta kriser. En påve som inte beaktar världens sår riskerar sin egen auktoritet och kyrkans relevans.
