I en och samma gestalt lyckas Anna Charlotta Gunnarson pressa in funktionshinder, kurdisk bakgrund och homosexualitet. Shirin går i nian, sitter i rullstol, är frispråkig, feministisk och vacker och får ragg på skoldanser – söta tjejer trängs om att få sitta i hennes knä. Möjligen är denna, åtminstone i ungdomsböcker, utopiska gestalt formad för att ge en tydligare kontrast till romanens huvudperson, som inte presenterar sig med namn förrän på sista sidan. Följdriktigt heter boken Utan titel, med anspelning på konstverk döpta så, där betraktaren inte får några verbala ledtrådar som tolkningshjälp.
Gunnarsons hjältinna ser sig dock inte som ett konstverk utan som en helt vanlig tjej på Söder i Stockholm. Och det är vanligheten som är problemet. Inte i förhållande till den gränsöverskridande kompisen Shirin, utan till pappan som är musikproducent och nostalgiskt blickar tillbaka på sin ungdomstid i olika punkband. Varför gör dottern inte uppror? Varför har hon inga svarta kläder? Varför ägnar hon sin fritid åt att ha en bakblogg?
Kring denna konflikt, eller snarare ickekonflikt, rör sig romanen, men den har också en mörkare problematik. Det finns ingen mamma i familjen, för hon har dött tre år tidigare i lungcancer. Hur kan man smygröka när man sett sin mamma tyna bort i cancer? Den namnlösa huvudpersonen vet inte själv.
Ganska förutsägbart når hon ändå fram till en fungerande relation till pappan, via en absurt insiktsfull bekantskap i smygrökarbuskarna, den brådmogna, tolvåriga Mio.
Gunnarsons stil är lätt och på gränsen till flyktig; det gör att gestalterna inte riktigt tar form. Det blir i vissa stunder en lite poserande känsla över berättelsen. I kombination med markörerna från Stockholms innerstad med delikatessaffärer och kulturarbetare känns historien och dess värld lite för trång och därmed inte helt trovärdig, trots det fina budskapet om rätten att sörja på sitt eget sätt och rätten att vara sig själv.
