Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Urwitz om skrällen med debutskivan

    Det har gått ett par år sedan sist. Men, efter mycket väntan och en hel del motigheter, fick David Urwitz äntligen släppa sin debutskiva. Och den gick hem direkt, i varje fall hos GP:s recensent.
    2001 var ett bra år för då 28-årige David Urwitz. Hans två singlar Jag var som du och Oj oj snurrade på radion, skivkontraktet var i hamn, låtarna till fullängdsdebuten var klara och allt såg ganska så ordentligt ljust ut. Men någonstans på vägen mot ära och framgång tog det tvärt stopp.
    - Det är ju sånt som händer i den här branschen, allt rann ut i sanden. Jag satt med låtarna klara och väntade och väntade och sedan hände ingenting.
    David blev av med kontraktet, låtarna kom aldrig ut och han tvingades börja om. Han tog nya tag och i ett försök att bredda sig musikaliskt, slog han sig ihop med producenten Charlie Storm. Och det visade sig fungera över all förväntan.
    - Charlie lyckades få fram något nytt ur mina låtar, tillsammans har vi lyckats ändra soundet och tilltalet, från den konventionella svenska singer-songwritergrejen till ett större och egnare uttryck. Allt blev så mycket bättre med Charlie, det blev något helt annat.
    Nytt kontrakt bärgades och i går var det äntligen dags. Skivan Det var väl inget mer med det dök upp i handeln och möttes direkt av glada miner. Tydligen har numer 31-årige Masthuggsbon hittat något som tilltalar. I gårdagens GP tog skivan hem full pott och GP:s recensent uttalar sig lyriskt om såväl texter som musik. David Urwitz har annars inte fått några reaktioner alls från objektivt håll och verkar knappt tro att det höga betyget stämmer när han får höra talas om det. Ordet "fantastiskt" nämns ett flertal gånger och det verkar som om han inte kan sluta le.
    - Är det sant? Fantastiskt! Det hade jag aldrig kunnat tro, så oerhört roligt.
    Överlag är David Urwitz en glad människa. Han trivs med sitt jobb, han trivs med sitt liv och han trivs med det han fått ur sig på skivan. Men trots den uppriktiga ambitionen att vara egen så kommer referenserna osökt farande. Och i ärlighetens namn är det vansinnigt svårt att låta bli att nämna artister som Magnus Johansson, Staffan Hellstrand och Tomas Andersson Wij. Artister som väl måste ha funnits både på skivtallriken och i bakhuvudet. Eller?
    - Nej, jag gillar ingen av de där, jag lyssnar mest på engelsk pop som Coldplay just nu. Och om någon tvingar mig att nämna namn så säger jag husguden Leonard Cohen. Det sista jag vill vara är ytterligare en förlängning av Lundell.
    Framtiden får utvisa om David ror den intentionen i hamn. Men först väntar fler reaktioner på skivan, livespelningar och artistliv.
    - Men jag står ju ändå inte och faller med det här. Skulle det gå bra så vore det fantastiskt men jag har inga förväntningar på att det på något sätt skulle förändra tillvaron. Om det går dåligt så kör jag vidare ändå. Jag har jobbet i vården där jag trivs jättebra och förr eller senare så gör jag en ny skiva - vad som än händer.
    En optimistisk inställning från en kille som ju faktiskt påstår sig vara oerhört negativ. Förutom vad gäller vissa saker.
    - Ja, fast egentligen är jag väl optimist. Det måste man väl vara om man är 31 år gammal och släpper en skiva efter alla motigheter som varit. Jag får väl bara hoppas på det bästa.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.