Ulf Karl Olov Nilsson | Handlingarna

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag har länge varit förtjust i den högproduktive poeten Ulf Karl Olov Nilssons diktande. I exempelvis Brukaren, utkommen så sent som förra året, fanns en alldeles särskild förmåga att sila samtidens ständigt pågående prat genom ett diktande såll så att perspektiven vreds en aning. Min blick blev klarare genom det förvrängda språket. Nilssons psykoanalytiska kunskap går igenom i sättet som han fördjupar den vardagliga ytan. I Handlingarna upprepas samma teknik. Författaren Mara Lee skriver i förordet om hur det är som att kliva in i ett parallellt universum att läsa Nilsson. Materialet, i form av bruks- eller vardagsspråk, samlas upp och konceptualiseras. Det blir liv och rörelse på nya sätt.

ANNONS

Verbet är i fokus i Handlingarna. Det ständiga görandet blir i Nilssons händer en språkmaterialistisk lek då verb formuleras av diverse begrepp. Obegripliga verbformer blandas med vedertagna ord i ett ständigt flöde som till slut får ett ord som ”processa” att framstå som lika absurt som att ”parkeringsplatsa”. Flödet rör sig också mellan en rolig och intelligent dialog om den viktigaste handlingen till en allt hetsigare monolog som slutar i raka uppmaningar. I den rika strömmen skärskådas vår begreppsvärld som ter sig allt mer meningsfattig. Normaliteten upplöses när orden töms på innehåll och språkdräkter sys om.

Möjligen kan jag tycka att Handlingarna blir för tunn och centrerad. Den hårt packade texten och verbfokuset lämnar få andhämtningar. Känslan finns mellan orden hos Nilsson, men här blir de utrymmena färre än vanligt. Likväl är det en diktsamling som rör runt i det förväntade. ”Intellektualiserande språktrams har aldrig varit viktigt”, konstateras på ett ställe i Handlingarna. Ulf Karl Olov Nilsson motbevisar själv påståendet.

ANNONS