Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/6

Top of the lake: China girl är en sällsam thriller

Stundtals påminner det om känslan när jag tittar på Twin peaks. Vad är det jag ser på, egentligen? skriver Johanna Hagström om Top of the lake: China girl, som har premiär på SVT måndag kväll.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Tv-drama

Top of the lake: China girl

Regi: Jane Campion
Med: Elisabeth Moss, David Dencik, Nicole Kidman, Gwendoline Christie.
Premiär: SVT1, måndag 25 september 22.00.

Jane Campion är tillbaka med uppföljaren till den mäktiga, märkliga thrillerserien Top of the lake. I andra säsongen, som börjar visas på SVT i kväll, har handlingen flyttats från Nya Zeeland till Sydney, Australien.

En resväska sköljs upp på en strand. I den ligger liket av en ung asiatisk kvinna. Kommissarie Robin Griffin (Elisabeth Moss) paras ihop med den charmiga polisrekryten Miranda (Game of thrones-stjärnan Gwendoline Christie) för att försöka lösa fallet.

Samtidigt plågas Griffin av tankarna på sin nu tonåriga dotter, som blev bortadopterad vid födseln. Griffin söker upp dottern och hennes adoptivfamilj, där den neurotiska mamman spelas helt enastående bra av Nicole Kidman (i stort, grått bohemhår, bara det).

Dottern sällskapar med den mer än dubbelt så gamle "Puss", en riktigt obehaglig typ spelad av svenske David Dencik (misstänkt lik Russel Brand i sitt långa hår och sin slackerstil). Berättartrådarna vävs ihop då Puss bor i samma hus som en bordell med asiatiska flickor.

Skådespelarnas insatser är överlag strålande. Elisabeth Moss lyckas förmedla de inre striderna hos Robin Griffin genom hårt spända muskler i ansikte, kropp, röst. Moss har verkligen haft ett stort år, med starka roller i The handmaid's tale, långfilmen The square och nu Top of the lake.

När det gäller berättandet i övrigt har jag svårare att bestämma mig för om det fungerar eller ej. Jane Campion tillhör kategorin egensinniga filmskapare som vägrar låta sina verk etiketteras och som alltid utmanar konventionens gränser.

Den som förväntar sig ett krimdrama som hänger ihop, med logik och tydlighet i detaljerna, kommer att bli besviken. Ett exempel är en scen en bit in i säsongen där Robin Griffin, vältränad kriminalpolis, hamnar i en utdragen brottningsmatch på liv och död – med en dubbelt så gammal, rullstolsburen man.

Å ena sidan är den scenen helt befängd. Å andra sidan är den genial som en mardrömslik iscensättning av de mekanismer som ingår i djupt destruktiva relationer. Härskartekniker, dominans och sadism kan ge full effekt även utan styrka i form av muskelkraft.

Det är de psykologiskt kittlande personporträtten och den rasande, men samtidigt sällsamt poetiska, berättelsen om patriarkatet och våldtäktskulturen som gör Jane Campions filmkonst till något utöver det vanliga.

Stundtals påminner det om känslan när jag tittar på Twin peaks. Vad är det jag ser på, egentligen? Det hänger inte ihop, det är inte logiskt, jag fattar det inte – men det sätter igång något inom mig. Om du uppskattar den typen av utmaningar i tv-soffan kan du lägga till en fyr på betyget.

Mest läst