Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/6

De har bytt knarket mot nappflaskor och blöjor

Kofot och knark i handväskan har bytts ut mot nappflaskor och blöjor. Dokumentärfilmaren Åsa Blanck har följt tre unga kvinnor som varit längst nere i botten men lyckats börja ett nytt liv.

Kofot och knark i handväskan har bytts ut mot nappflaskor och blöjor. Dokumentärfilmaren Åsa Blanck har följt tre unga kvinnor som varit längst nere i botten men lyckats börja ett nytt liv. Seriestart blir det i kväll i SVT.

– Jag föll handlöst för de här personerna redan första gången vi träffades via KRIS mammagrupp, säger Åsa Blanck, som har följt tjejerna och deras bebisar under två år.
En entusiastisk BVC-sköterska tipsade Åsa Blanck om mammagruppen för före detta missbrukare, hon tyckte att "det här är något för dig att berätta om, Åsa".

Olika bakgrund


De tre unga kvinnorna har olika bakgrund. I en pressrelease presenterar de sig delvis själva:
Sara, 32 år växte upp i en fin medelklassfamilj i Märsta. "Partyprinsessan på Stureplan som blev heroinist på Plattan. Det är jag."
Bella, 25 år, började knarka när hon var 13 år, hennes bästa vän blev mördad, skjuten med sex skott. "När jag blev häktad? Det var fan skönt".
Javi, 20 år lämnades bort som liten, har flyttat mer än 60 gånger i sitt liv och tillbringade sin tonårstid på sluten ungdomsvårdsanstalt. " Det var tur att jag fick barn. Jag hade nog inte funnits annars"


Var det svårt att vinna deras förtroende?
– Jag blev direkt berörd av deras livsöden och det som de kämpade med. Men när man ska göra en dokumentär krävs ömsesidighet, de ska också välja mig. Tjejerna var väldigt medvetna och ställde många frågor innan vi satte igång. Vad vill du med filmen? Får vi se innan det sänds? Jag blev testad hårt tidigt men sedan har förtroende varit där hela tiden. Det har varit något att förvalta, vår relation upphör inte med att filmen är klar, den finns för evigt, för livet.
Under de två åren har det funnits olika svårigheter på flera plan. Åsa Blanck har gjort många avvägningar när det gäller frågan hur mycket hon kan berätta.
– Jag vill ju inte att tjejerna eller någon annan skall råka illa ut.


Vad vill du att tittarna skall se?
– Jag hoppas kunna förmedla den känsla jag själv har. De är så coola och kraftfulla. Alla har vi lite lik i lasten som vi kanske inte berättar om. Men tjejerna står för sitt och berättar om det som de varit med om men säger samtidigt " döm mig inte för den jag en gång var". Jag beundrar dem för deras mod. De är fantastiska mammor och människor.
Hoppfullt, är ett av de ord Åsa Blanck använder när hon ska sammanfatta. När människor reser sig som den här trion har gjort så klarar man allt. 
– Att man kommer människor så nära är det speciella med det här yrket. Det är fint – och svårt.


Nya filmprojekt på gång?
– Nu skall jag göra en uppföljning med Dagny (Livet börjar vid hundra). Dagny fyller 105 år nu i maj. 

Mest läst