Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Johanna Hagström

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Tusen år till julafton

    Julkalender

    Julkalender

    Tusen år till julafton

    Regi: Karin af Klintberg.

    Med: 20-talet barn, Lotta Lundgren, Erik Haag, Shima Niavarani, Kakan Hermansson och Olof Wretling.

    Premiär: I dag 07:15/18:45 på Barnkanalen och SVT1. Även på SVT Play.

    Kan man kräva av en julkalender att det ska vara julstämning från lucka ett, med pepparkakshus, bjällerklang och tomtar överallt? Det där är en evighetsdebatt som uppstår kring 1 december varje år. Jag tillhör dem som inte tycker att det är så noga, det kan till och med vara befriande med en kalender som vägrar vara traditionellt julig.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Mitt problem med årets julkalender är att den är tråkig. Den gör sannerligen skäl för namnet: Tusen år till julafton. Den är lite kul och charmig också och imponerande i sin folkbildande ambition. Men mest är den bedövande seg.

    Då ska ni veta att jag är ett hängivet fan av Historieätarna och programledarduon Lundgren-Haag. Om jag har förstått det hela rätt, så mejlade producenten Karin af Klintberg till SVT-ledningen och föreslog ett Historieätarna ur barnens perspektiv. Så långt en strålande idé. Det hade kunnat bli den lyxigaste och roligaste UR-serien i mannaminne.

    Läs mer: Tittarna rasar mot årets julkalender

    Julkalendern där barn leker historia

    Kan du SVT:s julkalendrar?

    Det var efter svaret "Kan det kanske bli en julkalender?" som någon borde ha dragit i handbromsen. Är det något julkalendern måste ha så är det ett driv framåt och då menar jag berättelsens inneboende framåtrörelse, inte Stina Ekblads berättarröst som mässar att vi ska ut på en resa och "under 1000 år, fyra årstider och 24 avsnitt ta oss ända fram till vår egen tid".

    Hela december förväntas vi släpa ungarna ur sängen extra tidigt på morgonen för att hinna kolla på kalendern. Då måste det finnas ett spänningsmoment, ett "vad hände sen?". Avsnitten i Tusen år till julafton kan du i princip se i vilken ordning du vill och du kan utan problem missa ett eller flera program.

    Samtidigt kan jag förstå att betet från SVT-ledningen var svårt att stå emot. Om du ska göra barnprogram så är julkalendern den heliga budget-graalen. Plötsligt har du råd att köpa in ärtig vinjettmusik av Mauro Scocco, löpa linan ut med tidstypiska kläder och miljöer och låta kocken Tareq Taylor göra märkliga skådebröd till den kungliga 1700-talsmiddagen.

    Det är stundtals jättesnyggt och visst skrattar jag högt ibland. Bäst blir det när de charmiga barnen får ta mycket plats, som när Gustav Vasa-barnen bryter ihop av att se bilder på sina framtida gemåler, eller när de nyblivna nyckelbarnen på 1950-talet ska fixa middagen själva.

    Jag är också säker på att många barn kommer att gilla Olof Wretlings knasiga rollfigurer som dyker upp lite här och där. Ändå tänker jag mest på SVT-kalendern Det blir jul på Möllegården från 1980. Den var också seg som fårtunga och man fick lära sig hur det gick till förr i tiden.

    Återstår att försöka sia om vilka åldersgrupper som kommer gå igång på Tusen år. Jag kan tänka mig att vetgiriga lågstadiebarn är rätt målgrupp, medan de yngre inte hänger med och de äldre tycker som jag att man kan ha roligare i väntan på julafton.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.