Curator Aukje Lepoutre Ravn på Röda Sten konsthall har en särskildkänslighet för såväl samtiden som för att sammanföra konstnärer/verk i större utställningar där verken både kan stå fram som enskildheter men också kommunicera med varandra. Just nu visar Röda Sten konsthall tre fantastiska videoinstallationer av Julian Rosefeldt (Tyskland) och konstnärsduon Hanne Nielsen och Birgit Johnsen (Danmark).
Rosefeldts Asylum är ett monumentalt verk från 2002, men lika aktuellt nu som då. Det pekar med kraft på hur migration och stereotypisering verkar i våra sinnen. Rosefeldts filmer både ironiserar över de klichéartade bilder vi har av olika folkgrupper, och får betraktaren att förstå den egna blickens ansvar. En film visar afrikanska migranter som vandrar kring mellan vita statyer i ett museum och säljer dockor. En annan visar slöjbeklädda kvinnor som dammsuger en trädgård med kaktusar: städare, slavar. De asiatiska kockarna sitter i en bur i sina vita kökskläder. Men värst är kanske de halvnakna asiatiska kvinnorna som polerar falloslika – men knivskarpa och dödliga – skulpturer. Där blir det otroligt tydligt att en grupp människor lever på att utnyttja en annan grupp. Jag får ont.
På de övre våningsplanen visas två filmer/installationer, Drifting och Camp Kitchen av duon Nielsen & Johnsen. Drifting är spännande och avtäcker asylprocessen och vikten av att ha en giltig identitet, ett namn och en nationell tillhörighet för att kunna tillskansa sig mänskliga rättigheter. Den enskildes utsatthet blir övertydlig, samtidigt som här finns hopp i form av en norsk sjökapten som räddar den på flotten drivande mannen. Det är ett viktigt, tydligt och pedagogiskt verk, men Camp Kitchen som visas ännu en våning upp är fullständigt genialiskt.
I ett rum med sittmöbler och prunkande växter som normaliserar situationen tar besökaren plats framför skärmen. Allt är till synes normalt också där; ett kök, två kvinnor som lagar mat, en radio som rapporterar nyheter, musik med hemtam pop av Brenda Lee. Men så händer något. Ett helikopterljud tar större och större plats i rummet och dominerar tillslut alla andra ljud. Mjölet – i närbild format som en sanddyn – skingras av helikopters propellerkraft, vattnet ur kranen tas av vinddraget, en explosion på en tv-skärm ackompanjeras av att maten i ugnen har varit inne för länge och röken övertar rummet. Köket är i ett akut krigstillstånd.
Alla de ting vi tror är trygga, kålhuvudet och konserverna visar sig vara potentiellt dödliga. Men kvinnorna lyckas överblicka situationen: de kämpar emot och börjar städa, ta kontroll. Man tänker att allt ordnar sig. Men det är ett logiskt felslut för allt börjar i själva verket om igen, trots att Brenda Lee övertygar oss om att vi kan "depend on her" så förstår vi att det är en lögn. Kriget är här. I världen och i köket. Den senare har en dubbel feministisk betydelse, förstås.
