Trovärdig roman om barnlängtan

Karin Flygare återvänder till favoritteman som moderskap, barnlängtan och mor-dotter-förhållanden. Detaljrikedomen gör stilen personlig, skriver Monika Tunbäck Hanson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Stina arbetar som administratör för svenskundervisning för invandrare. Hon är 39 år och tänker bara på sitt ex, Martin. Tjatar om honom så väninnan och kollegan Cilla blir vansinnigt trött på henne. Det var ju ändå Stina som ville ha en paus i deras långa förhållande, men Martin träffade en annan och blev far."Varför blir det aldrig min tur att dra en barnvagn", säger Stina och tänker att snart är det för sent.

Så blir hon förälskad i svenskstuderande Adam från Bangladesh och hon glömmer Martin. Nästan.

Ja, sen händer en massa. Adam far nämligen hem – hans mamma behöver hjälp.Den naiva Stina, osjälvständig och vanligen oföretagsam reser emellertid efter och lämnar därmed för en tid sin dementa mamma.Hon möter en annan kontinent, andra sätt att leva – en främmande kultur och så letar hon efter Adam. Miljöbeskrivningen är gängse. Folkmyller, dofter, magont, nya vänner, ny karl. Inget blir emellertid som Stina önskar och hon fortsätter längta efter barn.

ANNONS

Moderskap, barnlängtan, dotter-morförhållanden , demens, vänskap. Karin Flygare har skrivit två romaner förut med besläktade teman. Hennes bakgrund som socionom ger trovärdighet också åt den nya romanen.

Genom växelvisa kapitel med brev från tidigt 1920-tal till 1947 skrivna av två kvinnliga släktingar till Stina försöker Flygare bredda och fördjupa perspektiven – se förändringarna och likheterna mellan kvinnoliv då och nu. Breven hade varit värda en egen roman, men stödjer knappast skildringen av Stinas trassliga tillvaro.

Detaljerna är många: Stina diskar, sätter in porslinet, svetten rinner mellan brösten, tunnelbanan gnisslar och så vidare. Det är faktiskt i den registrerande detaljrikedomen som stilen blir personlig. I övrigt rullar händelserna på utan motstånd, utan de pauser som skulle ge tid för reflexion. Och jag tycker som Cissi – hon är lite tjatig, Stina.

ANNONS