De väldiga mammutträden längs Nordamerikas Stillahavskust brukar beskrivas som världens största, levande organismer. Att vandra i de skogar där jättarna växer är en upplevelse som undandrar sig enkel beskrivning; språket räcker liksom inte till. Den parklika, urgamla skogen är på samma gång inbjudande och trolsk; träden man först fäster blicken på är rejäla, men ändå fullt gripbara i såväl bokstavlig som begreppslig mening.
Först efter en stund – och då kommer det nästan som en chock – skymtar mammutträden med sin rödaktiga bark längre bort, och man inser snabbt att granarna som nyss passerades må framstå som storträd ur svenskt perspektiv, men att de här inte är mycket mer än taniga slanor.
Jag har sett många mammutträd, men det är endast i deras naturliga skogar som dessa barrträd blir hundra meter höga och lever i tusentals år. I botaniska trädgårdar och planteringar runt om världen, dit de förts som frön eller sticklingar av dendrologer och växtsamlare, är deras mått av minst sagt beskedligare art och inget talar heller för att de kommer att bli särskilt långlivade. I likhet med många andra träd som rycks ur sitt sammanhang och planteras solitärt, är det ofta inte mer än en svag förnimmelse av den ursprungliga skogens storlek, styrka och skönhet vi som besökaren får oss till del.
Orsaken är, precis som när det gäller de flesta däggdjur, fåglar och människor, att frånvaro av föräldrar och närstående gör livet farligt, obegripligt och skrämmande. Ett ensamt mammutträd i en botanisk trädgård på andra sidan jorden är därför att likna vid ett oönskat och oälskat gatubarn i en oöverskådlig storstad där alla talar ett obegripligt språk.
Men ingår träd verkligen i komplexa, sociala relationer? Kan de kommunicera sinsemellan och känna igen varandra? Uppfattar de faror och bistår släktingar? Känner de smärta och upplever ensamhet? Svaret på frågorna är: ja. Och även om det kan förefalla högst anmärkningsvärt växer insikterna snabbt om hur träden är funtade och hur de interagerar med varandra och med den omgivande miljön.
Skoglig kunskap, inte minst i vårt land, har länge varit synonym med uträkning av storleken på kalhyggen, vilka gifter granplantorna skall doppas i och hur gödsling och andra trix skall maximera effekterna i det moderna industriskogsbruket. Det heter skogsskötsel, men borde kanske hellre kallas skogsmisskötsel. För mot bakgrund av all ny kunskap om träd och skogar som tillkommit under senare år torde det finnas goda skäl att på djupet diskutera vårt förhållningssätt till träden och skogen.
En utmärkt ingång i detta samtal är den tyske skogvaktaren och skogsforskaren Peter Wohllebens bok Trädens hemliga liv som nyligen utkommit i svensk översättning av Jim Jakobsson. Titeln antyder, det måste erkännas, ett flummigt och new age-artat alster, men så är inte alls fallet. Vad Peter Wohlleben istället gjort är att han staplat ny spännande trädforskning på hög – vilken nästan når upp till mammutträdens höjd – och sedan valt ut alla rön som befäster den nya insikten om träd som kännande, socialt interaktiva och kommunikativa väsen. För dem som inte noggrant följt rapporterna från trädforskningsfronten kommer Trädens hemliga liv att bli boken som för alltid ändrade uppfattningen om träd och skogar.
Trädens kommunikativa förmågor beskrevs bland annat i studier av paraplyakacior på afrikanska savannen. När girafferna började beta aktiverade trädet sitt kemiska försvar och efter någon minut fylldes bladen med gift. Samtidigt signalerade det angripna trädet till dem runtomkring vilka i tid hann mobilisera sitt försvar – varefter girafferna vackert fick lämna området.
Paraplyakaciornas signalsystem imponerade när det upptäcktes, men de forskningsresultat som Peter Wohlleben utgår ifrån innehåller betydligt mer av komplexa och, faktiskt, häpnadsväckande slutsatser. Inte minst gäller det när trädens underrättelsesystem som står i centrum. Rottrådarnas kemiska och elektriska informationsöverföring – trädens språk – handlar bland annat om hur moderträdet sköter sina telningar; näring ges till dem som så behöver, sjuka individer får extra omsorg et cetera.
Det ligger, som författaren påpekar, nära till hands att betrakta fenomenet som att moderträden uppfostrar de unga plantorna – vilket, även om alla fysiologiska mekanismer inte är förklarade – understryker varför exempelvis mammutträden dåligt klarar sig i ensamhet.
Utifrån sitt mellaneuropeiska perspektiv går Peter Wohlleben på ett lättsamt och muntert vis igenom hur träden kommunicerar och samarbetar, hur de utarbetat sofistikerade relationer med insekter och svampar samt hur de tar ansvar för såväl sina ätteläggar som trädsamhället i stort.
Träden är emellertid inte som oss, varför försiktighet med orden är på plats. Ingen tjänar på att träden förmänskligas, vilket onekligen sker genom författarens antropomorfa stil. Fast likheterna finns där, de går inte att komma ifrån. Träden har ett slags språk och de har, tycks det, ett slags känslor. De är förvisso långsammare än vi, men de lever å andra sidan mycket längre. Minnen har de också, även om dessa är annorlunda konstruerade än våra. Och när träden får vara i fred, i våra snabbt tynade naturskogar, blir de gamla och uthålliga och rika.
I Trädens hemliga liv påminns vi om att träd inte bara har ekonomiskt värde utan också ett slags medvetande, en själ om man så vill. Med Peter Wohllebens fina bok kommer skogen och träden att framstå i en helt ny dager.
