Tove Mörkberg | Barnen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Brombergs har en imponerande förmåga att hitta nya poettalanger. Tidigare i vår debuterade Lina Hagelbäck med Violencia och nu fortsätter den starka utgivningen med Tove Mörkbergs Barnen: en diktsamling som sjuder av liv och är en ytterst välkommen debut i en tid då konceptlyriken ibland verkar vara nya poeters primära intresse, oavsett dess innehållsliga och litterära kvaliteter.

Mörkberg tränger in i barnens värld och blickar med en absolut lyhördhet. För alla som någon gång promenerat med ryggsäck till skolan, suttit på sin barnsäng och klappat en kanin eller ätit middag vid ett familjeköksbord en vardagskväll slungar läsningen tillbaka minnen, stämningar och känslor. I Mörkbergs poesi är allt på allvar: den tunga ryggsäcken, den första frosten, kaninens tuggande på hö i sin bur; som en betraktare över familjens rörelser och skeenden. I dikterna finns några centralgestalter: tre barn, två frånskilda föräldrar, en död mormor och ”den nya pappan” som styvfadern benämns. De återkommande personerna bildar en fond som gör det lättare att sjunka in i varje dikt.

ANNONS

Mörkberg tecknar både barnen och vuxenvärldens projiceringar på dem. Uppmaningen ”spring och lek” ges en annan tyngd när den upprepas, den får en ödesmättad ton som vittnar om det korta livet och den där barndomen som varje vuxen fyller med minnen och nostalgi men samtidigt verkar ha glömt.

Här förekommer stundtals några bilder som inte fungerar – glittergrus känns exempelvis som en onödigt ung och nästintill gymnasial formulering. Det tar dock Mörkberg igen med råge i andra bilder av allt från det sprakande ljudet av kokande kaffe till kaninens ständigt rädda uppsyn.

Barnen är en fullständig genomlysning av ett radhushem, sett genom klara barnblickar. Det är en debut som lovar mycket gott inför Mörkbergs litterära framtid.

ANNONS