Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Tore Rem | Knut Hamsun och resan till Hitler

Hur påverkar en författares person och åsikter läsningen av hans verk? Henrik Arnstad läser en lysande biografi över den norske Nobelpristagaren Knut Hamsun och hans ideologiska resa mot nazismen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Biografi

Tore Rem

Knut Hamsun och resan till Hitler

Atlantis

För en tid sedan beskrev vetenskapsjournalisten Maja Hagerman kärleksfullt den norske författaren Karl Ove Knausgård:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

”Det är fantastiskt att läsa Knausgård. Han skriver så det känns alldeles sant och uppriktigt, och fångar livskänslan även i det gråaste ögonblick.”

Samtidigt har Hagerman problem med Knausgård, som hon anser har ett ”förvridet perspektiv på Hitler.” I Knausgårds beskrivning av nazistledaren på 1920-talet läser Hagerman att ”Hitler hade medkänsla och engagemang för fattiga.” Hitlers tid med kampförbunden nämns knappt. Inte heller den våldsamma ölkällarkuppen 1923.

Hagerman sammanfattar: ”Skandinaviens just nu kanske mest uppburne författare väljer ett egendomligt sätt att förhålla sig till sanningen om Hitler, just när nazismen som ideologi håller på att ta ny fart i Europa.”

Men hur påverkas ett litterärt verk av författarens person? Frågeställningen ligger som en våt filt över en ny biografi om det tidiga 1900-talets norska litterära superstjärna, författaren Knut Hamsun (1859-1952). Boken Knut Hamsun och resan till Hitler är skriven av litteraturprofessorn Tore Rem, som vann norska kritikerpriset 2014 för sitt verk. Detta var välförtjänt. Boken är – i ett enda ord – lysande.

För den svenska offentligheten är Hamsun mest känd via Jan Troells storfilm från 1996, med Max von Sydow i titelrollen. Filmen representerar den vanliga tolkningen av Hamsun, som visserligen erkänner hans fascination för nazismen, men som samtidigt aktivt ursäktar denna. New York Times skriver – i sin hyllning av Troells film – att Hamsun var ”omedveten om Hitlers rabiata antisemitism” och närmast blev ett offer för nazismen som cyniskt utnyttjade honom.

Martyrskapet finns även med i svenska Nationalencyklopedin:

”Hamsuns liv fick ett slut i tragikens tecken. I sin aversion mot den anglosaxiska världen och sin förkärlek för Tyskland och tysk kultur hade han tidigt röjt åsikter med nazistisk anstrykning. [...] I sin svanesång, Paa gjengrodde Stier (1949), vittnade nittioåringen om sin offentliga förödmjukelse. Den lilla boken är ett märkligt och gripande vittnesbörd om obruten skaparkraft hos en av Nordens största prosadiktare.”

Tore Rem smular sönder de förskönande myterna om Hamsun på ett balanserat sätt. Boken är klok, eftertänksam och välskriven. Titeln Knut Hamsun och resan till Hitler är dubbeltydig. Den anknyter dels till en resa som Hamsun gjorde till Führern 1943, men även till den långa ideologiska resa mot nazismen som Hamsun företog under sin levnad.

Den unge Hamsun slog igenom sensationellt med romanen Sult 1890 (då Norge fortfarande var i union med Sverige). Sedan följde framgångarna och den självlärde Hamsun blev världsberömd. År 1917 gav han ut sitt stridsrop mot moderniteten, boken Markens Gröda. En hymn till jordbruket, till bonden och till jorden – och en krigsförklaring mot klasskampen. Hamsun avskydde ”civilisationen” (som var brittisk), han ville istället ha ”kulturen” (som var tysk). Rem skriver att från och med då blev han den tyska högerns och de högerrevolutionäras favorit. Kärleken till Hamsun blev sedan utpräglad hos nazismen.

Rems poäng är att kärleken var ömsesidig. Hamsun var översvallande när Hitler tog makten 1933 och sympatierna gällde även då författarkolleger fängslades. ”När regeringen har gripit till åtgärden att inrätta koncentrationsläger så borde ni och världen förstå att detta har goda grunder”, ansåg Hamsun. Hans stöd utsträcktes även till den norske nazistledaren Quisling.

”Om jag hade tio röster skulle han få varenda en”, skrev Hamsun. I botten låg Hamsuns judehat. Judarna måste försvinna ”så att den exklusivt vita rasen slapp vidare blodsblandning.”

Den 9 april 1940 ockuperades Norge, vilket förargade till och med vissa nordiska nazister. Men Hamsun hörde inte till dessa. Det är nu Hamsun blev politiker, skriver Rem. Hamsun författade artikel efter artikel som publicerades i nazistpressen.

Motståndet mot ockupationen måste upphöra, ansåg Hamsun och skrev: ”Norrmän! Kasta ifrån er vapnen och gå hem igen.” Ingenting tyder på att Hamsun naivt lät sig utnyttjas av Hitler. Tvärtom. Hamsun visste vad han skrev och hans enda irritation var att nazistpressen inte publicerade hans material kvickt nog. ”Goebbels ministerium verkar tidvis ha velat skydda honom mot sig själv. De ville inte låta honom förstöra sitt rykte bland sina landsmän”, påpekar Rem.

År 1943 fick Hamsun till sist träffa Adolf Hitler själv, på en av författarstjärnans Tysklandsresor. Mötet blir dock fiaskoartat, eftersom Hamsun tjatar på Führern om villkoren för norsk sjöfart. Hitler blir irriterad men Hamsun står på sig – och börjar dessutom gnälla över den tyska rikskommissarien i Norge, Josef Terboven, som han tydligt ogillar. Hamsun irriterar sig också över Sverige, som inte insett nazismens förtjänster. ”Judarna lockar Sverige allt längre bort”, anser antisemiten Hamsun. Men Hitler har förlorat tålamodet och mötet avslutas.

Norges metod att hantera nationalskalden efter kriget blir att utnämna honom till psykiskt sjuk, vilket onekligen påminner om det norska nationella traumat kring en annan fascist, Anders Behring Breivik. ”Hamsun har varaktigt försvagade själsförmögenheter”, avgör rättspsykiatriker. Men ”Knut Hamsun ville hållas ansvarig. Han ville inte omyndigförklaras”, skriver Rem. Fallet Hamsun har dock flera paralleller i Norden.

Även svenska nazistiska kulturpersonligheter – som exempelvis Zarah Leander – har givits ursäkter utifrån ”naivitet” eller att de ”blev utnyttjade” av hitlerismen. Eftervärlden fördömer nazismen som politisk rörelse, med all rätt, men det synes bli svårt när det kommer till personhistoria. Angående den nazistiske individen blir det hela känsligt (ofta finns även efterlevande som aktivt ursäktar sin släkting).

Diskussionen om hur detta påverkar de konstnärliga verken lär fortsätta. Uppföranden av exempelvis Wagners musik är ofta kontroversiella. Men hur vi än reagerar i sakfrågan är en sak självklar, anser jag. Kunskap om historiska personer – befriad från skygglappar – är enbart en god sak, för den intresserade.

Rem har skrivit en modig bok, som förnämt representerar den omfattande genre av uppgörelselitteratur, som inte minst Tyskland producerat efter 1945. Det förtjänar en eloge.

Den norske författaren och litteräre superstjärnan Knut Hamsun fick 1920 Nobelpriset i litteratur. I biografin Knut Hamsun och resan till Hitler beskriver professor Tore Rem Hamsuns väg mot nazismen där han efter världskriget ställdes inför rätta i Norge och med knapp nöd undgick att dömas som landsförrädare genom att förklaras psykiskt sjuk, men i gengäld fick betala ett ruinerande skadestånd.

Henrik Arnstad är medarbetare på GP-kulturen och författare till boken Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Skrev senast om Maja Hagermans biografi Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta

Mest läst