Nobelpristagaren Toni Morrisons senaste roman handlar om en man som kommer hem från kriget. Eller snarare försöker komma hem. Liksom för Odysseus blir Koreaveteranen Frank Moneys resa tillbaka lika späckad av fasligheter som slagfältet, där han sett sina enda vänner dö.
Svårt traumatiserad är han fånge i ett då som har kapat hans kropp och psyke. Som får honom att sitta och stirra på sina fötter i timtal, plötsligt bli rasande eller panikslagen, eller uppleva att ögonen förmedlar världen helt utan färger, som en svartvit film.
Han har skrivit ett vykort. Ett par korta rader som förklarat att han är på väg. Fast det var något år sedan och han har ännu inte klarat av att ta sig till sin hemby i Georgia, utan slirar runt i Seattle dit han sänts när militärläkarna inte längre bedömt honom som stridsduglig.
Med Hem fortsätter Morrison att utforska den afroamerikanska erfarenheten av hemlöshet och hemsökelser. För Frank skapas inte bristen på förankring enbart av kriget. Det hemland i vars namn han strider har tilldelat honom en plats i en periferi som hela tiden är förhandlingsbar. Där ingenting kan tas för givet. Då han var fyra år gammal ställdes familjen och grannarna inför ett ultimatum: Ta ert pick och pack och flytta inom 24 timmar, annars… Några av männen var maskerade, andra inte, men alla bar vapen och visste att sheriffen inte skulle kasta grus i maskineriet.
Hos Morrison finns det ett starkt samband mellan rotlöshet och död. I debutromanen De blåaste ögonen (1970) vet barnen tidigt att det värsta som kan hända är att förlora sitt hem. Även i nordstaterna i mitten av 1900-talet är skräcken ständig följeslagare om man tillhör den svarta minoriteten. Det sociala utanförskapet kan man till nöds hantera eftersom det på sätt och vis är abstrakt, menar jagpersonen som fortsätter: ”Den konkreta verkligheten att vara hemlös var något helt annat – ungefär som skillnaden mellan begreppet död och att verkligen vara död.”
Med ett på en gång realistiskt och allegoriskt berättande förmedlar författaren en akut känsla av fredlöshet. Frank Money färdas genom ett land genomsyrat av rasism och våld, där det räcker med att köpa en kopp kaffe på fel ställe för att bli halvt ihjälslagen. Han kämpar för att inte avslöja sin skyddslöshet. När det misslyckas fängslas han och förs neddrogad till ett mentalsjukhus, som har rykte om sig att sälja kroppar till den medicinska vetenskapen.
Döden är somtidigare hos Toni Morrison inte någon absolut gräns. De döda kan visa sig för de levande och påminna om sådant som helst lämnas ogjort, faller i glömska, grävs ner. På tåget söderut möter Frank en vålnad som rör om i hans medvetande. I likhet med Odysséens lotusätare har Frank – som växt upp i den lilla segregerade byn Lotus – glömt avgörande händelser i det förflutna. Han börjar inse att han måste tvinga sig att minnas för att kunna hitta hem.
Parallellt med den hemvändandes vedermödor får läsaren följa den några år yngre systern Cees resa bort från Lotus, där hon berövats varje uns av självkänsla i byns atmosfär av internaliserat förakt. Det som är hemma för henne är storebrodern och när han tar värvning förlorar hon sitt centrum.
Berättelsen pulserar mellan bibliskt förtätade partier och vardagligt rytmiserade dialoger som inte alltid kommer till sin fulla rätt i svensk översättning där den alternativa grammatiken blir svår att bevara. Kanske har den skickliga Ulla Danielsson fått för lite tid på sig? Bland annat blir en farfar plötsligt morfar och en viktig mening i slutet av ett kapitel har fallit bort.
Hem är en viktig roman. Ännu en gång borrar Toni Morrison ner sig i den afroamerikanska minoritetens historia av lidande och identitetsberövanden. Men hon lyckas också få det att bli en allmänmänsklig skildring av kampen för att våga möta sig själv.
Det som inte fungerar så bra är slutet. Oförmodat dyker det upp och lägger beskäftigt saker och ting till rätta som fortfarande är så tunga att de rimligen inte borde kunna rubbas på mycket länge. Den poetiska kraften mattas av och ersätts av ett predikande tonfall som undergräver såväl den allegoriska som realistiska läsningen. Det känns som att Frank ska hem till varje pris, oavsett om huset är beboeligt eller inte.
