Tommy Möller/Margit Silberstein | En marsch mot avgrunden – Socialdemokratins svarta år.
Tommy Möller/Margit Silberstein | En marsch mot avgrunden – Socialdemokratins svarta år.

Tommy Möller/Margit Silberstein | En marsch mot avgrunden

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Han stod i Sparbankssalen i Borås. Utan manus, men med en mängd metaforer som ännu inte hade hunnit bli slitna. En dryg månad tidigare hade han valts till partiledare för Socialdemokraterna. Håkan Juholts namn förvånade de flesta. Trots 17 år i riksdagen var det få som hade någon riktig aning om vilken politik han stod för. Det första talet som ny partiledare övertygade. Här fanns rötterna, solidariteten, värnandet av välfärden. Håkan Juholt var en skicklig talare. Visste vilket budskap som träffade hjärtat, ofta känslomässig.

I Borås drog han ner applåder oavbrutet. Under frågestunden hördes en kritisk röst. En person i publiken hade tyckt sig ana en snabb kursändring. Den klassiska vänsterpolitiken som stakats ut i installationstalet hade bytts till en mer marknadsliberal politik. ”Hur ska ni kunna driva en socialdemokratisk välfärdspolitik med en borgerlig ekonomisk politik?”

ANNONS

Håkan Juholt förklarade lugnande att det inte var någon som helst risk. Med honom vid rodret skulle det bli vänsterpolitik. Så började han tala om sitt lagbygge. Vilka han ville ha bredvid sig. ”Jag försöker plocka dem som kompletterar mig, inte de som avspeglar mig. Det skulle vara hur lätt som helst att plocka in tio stycken som tycker precis som jag i alla frågor.”

Efteråt satte vi oss i baksätet på en Säpobil. Vi skulle tala kulturpolitik. Nästan omgående kom Juholts favoritmetafor. Kulturpolitiken ska utrusta människor med vingar. Inte kulturen i sig, utan kulturpolitiken. Hur då? Oklart. Men engagemanget var odiskutabelt. Juholt hade fått upp ögonen för kulturens möjligheter som 19-årig ledamot i kulturnämnden i Oskarshamn och nu hade han hittat en profilfråga som han skulle vara garanterat ensam om bland partiledarna.

Det fanns en kraft hos talaren Håkan Juholt. En förmåga att attrahera gräsrötter som blivit alltmer vilsna ideologiskt. Samtidigt blev det snabbt uppenbart att den nye partiledaren alldeles för ofta ägnade sig åt improviserat tuvhoppande. Bakom de snygga, ofta välfunna, bilderna, saknades både substans och förankring. Håkan Juholts strategiska oförmåga torde stå närmast oöverträffad i toppolitiken de senaste decennierna.

Margit Silberstein är inrikespolitisk kommentator på SVT, Tommy Möller professor i statsvetenskap med ett förflutet som talskrivare åt Carl Bildt. En marsch mot avgrunden är deras försök att berätta historien bakom valet av Juholt och därefter förstå och förklara orsakerna till den kris som till slut ledde till hans avgång blott tio månader senare. Det går inte särskilt bra. Texten adderar mycket lite till det redan kända. Journalisten och författaren Eva Franchell berörde åtskilligt av det som skrivs redan i augusti i sin bok Partiet.

ANNONS

Några huvudspår. Den förre finansministern Pär Nuder är den som styr hela processen när Juholt väljs. Nuder var ”odräglig” efter att han förlorat partiledarkampen mot Mona Sahlin. Nuder både ”sörjde” och ”blev knäckt”. Han hade dock valberedningens öra. När kandidater som Tomas Eneroth och Leif Pagrotsky tackar nej landar valberedningen på Håkan Juholt. Och den som drar i trådarna är alltså Nuder. Samme Nuder som i en mycket skarp artikel i DN förra veckan konstaterade att det mesta i boken som rör honom saknar verklighetsförankring.

Pär Nuder pekade på en viktig detalj – problemet att bygga en bok på så många anonyma källor som alldeles uppenbart har mycket att vinna på att just deras historieskrivning blir spridd. Ansvaret för denna förskjutning av tolkningsföreträdet vilar stort på de båda författarna.

Möller och Silberstein går igenom Juholts, vid det här laget, kända haverier. Missen att inte informera valberedningen om sambons tidigare bedrägeridom. Lägenheten i Västertorp där riksdagen betalade hela hyran trots att det var fel. Turerna runt den svenska flyginsatsen i Libyen där ingen förstod vad Juholt egentligen ville. A-kassebråket i den socialdemokratiska budgetmotionen. Listan kan göras lång, inget är nytt.

Den bild som tecknas är ett parti skakat av svåra inre slitningar. En kamp mellan en höger- och vänsterfalang, mellan traditionalister och förnyare, mellan dem som blivit trampade på och gör vad de kan för att hämnas. Lögner, svek, baktaleri, knivar som kommer flygande i ryggen. Det är ingen vacker historia om någon mot förmodan trodde att toppolitik enbart innehöll blanka vapen.

ANNONS

Samtidigt är det en problematisk bok vilket inte främst har att göra med dess närmast genant språkliga torftighet. Möller och Silberstein har givetvis både kunskaper och analytisk förmåga att dissekera Socialdemokratins ideologiska kris. De har kunskaper att föra ett resonemang som går bortom de raka kvällstidningsnyheterna.

Så varför gör de inte det? Varför väljer de att reducera politiken till enbart ett smutsigt, personcentrerat spel? Dessutom med nästan enbart anonyma källor. Nu blir Möller och Silberstein själva en god illustration till den medialisering och personalisering av politiken som ägt rum de senaste åren. Om detta är analysen från en av landets ledande statsvetare och en av de mest inflytelserika kommentatorerna är det inte särskilt konstigt att den sak- och idépolitiska diskussionen i det offentliga rummet närmast utraderats.

I ett snarstucket svar till Nuder konstaterade de båda författarna i söndags att anonyma källor inte är ovanligt inom journalistik eller statsvetenskaplig forskning och att de inte är främmande inför fenomenet källkritik. Verkligen? Och hade ”avslöjandena om Watergate och Carema varit möjliga utan anonymitet?” Retoriken är dessvärre inte särskilt effektiv. En marsch mot avgrunden är Watergateavslöjandets själva antites.

En ny bok av statsvetaren Tommy Möller och den inrikespolitiska kommentatorn Margit Silberstein. Författarna diskuterar krisen i Socialdemokratin före och under Håkan Juholts tid som partiledare.

.

Gabriel Byström är kulturchef. Skrev senast om PO Enquists roman Liknelse-boken (24 mars).

ANNONS