Inte många uppsättningar senare år kunde mäta sig med Masthuggsteaterns Den goda människan från Sezuan. De stora resurserna fanns på annat håll i Teatersverige. Men förmågan att väcka liv i Brechts vanskliga pjäs om godhetens villkor stod den lilla frigruppen för. När man nu tagit sig an Tolvskillingsoperan är perfektionen inte riktigt densamma. Det är ingen helgjuten föreställning även om den efter några spelningar säkert kommer att tätna på ett par ställen där det nu läcker och blodtrycket faller. Men det har likväl blivit en rasande intressant och imponerande uppsättning.
Tolvskillingsoperan är en pjäs som med jämna mellanrum förklaras daterad. Skriven 1928 var den ju rent synsk i sin förutsägelse av det ekonomiska systemets brutalisering av samhället. Här etablerar gangsters och ordningsmakt en win-winrelation där empati och stora ord är patetiska förlorare när borgarna blir tjuvar och tjuvarna borgare.
I Tolvskillingsoperan stämde politisk teater, modernismens estetik och populärkulturell underhållning möte och Brecht skapade ett nytt teaterspråk. Det hör till teaterhistoriens ironi att pjäsen skulle bli älskad teaternostalgi och roa mer än den oroade under välfärdens år.
Nu ser jag en uppsättning som något offrar satirens skärpa för groteskens komedi i yvig koreografi. Men invändningen väger lätt mot föreställningens stora kvaliteter. För i Rolf Sossnas regi och Kristina Roos dramaturgi blir Tolvskillingsoperan på nytt häpnadsväckande aktuell. Tiggarna agerar som utsända från ett bemanningsföretag, polisernas insatsstyrkor är konjunkturburna maktens slavar och Mackie Kniven en charmör vars narcissism är på borderline mellan sentimentalitet och brutalitet.
I Jan Marks översättning har man arbetat in några samtidsmarkörer på fullt rimligt vis och Råger Johanssons nakna scenografi och Karin Dahlströms läckert tvetydiga svarta kostymeringar ger ensemblen stor uttrycksfrihet.
Sångerna framförs verkningsfullt och rösterna håller för det relativt lilla scenrummet. Weills kompositioner är med i sin helhet och kapellmästaren Jonas Franke-Blom dirigerar en orkester med inspelad musik på filmduk i fonden. Det är fräckt och funktionellt. Ett snilledrag i bidragssnåla tider.
De stora rollerna då? Per Öhagen är övertygande som en praktfullt slirig Mackie och har röst för rollen. För mig är han en ny intressant scenbekantskap. Andra hör till teaterns stjärnor sedan flera år: Åsa Bodin gör Polly, Helen Hansson Fru Peachum, Martin Nilsson Tiger-Brown. Jan Coster har setts på andra scener genom åren. Här trivs han utmärkt i rollen som Herr Peachum, entrepr enören i tiggarbranschen. Det är en sju personer stark ensemble som växlar roller på anslående vis.
Jag har tidigare inte riktigt sett hur smart Brechts pjäskonstruktion är. Allt är citat och klichéer, bibelord och plakat i en ironiskt avväpnande metateater där alla grepp blir tillåtna. Teater om teater som demaskerar samhällets ideologi med populärkulturens motiv och intriger. Schlagersentiment får stråk av uppriktigt allvar, allvaret blir en vara att sälja och komedin och tragedin lånar ansikten av varandra.
Brecht – vår samtida! Det är en oroande insikt.
