I ungdomsboken Flyktingen blandas nutidsrealism och saga. Vi befinner oss i en nordlig by, där tonårsflickan Amanda uttråkat plockar blåbär med sina glesbygdsföräldrar och håglöst umgås med sin finnige barndomskompis Petter. Men en dag skymtar hon en äldre pojke i skogen. En vacker främling med blå ögon – en jagad flykting som försöker gömma sig.
Amanda blir störtförälskad och bestämmer sig för att försöka rädda honom. Ett tonårsäventyr i den svenska tråktryggheten? Nej, detta är inte Sverige – det liknar bara. För det är en saga: pojken har kommit till ett obestämt ”hit”, från ett namnlöst ”grannland”. Och han hamnade inte på en flyktingförläggning, utan i ett ”läger”, som han sedan flytt från …
Av Petters pappa, som jobbar i lägret, får Amanda veta att pojken är en ”grozner”, som kommit i bråk med asylsökande ”tereker” från hemlandet, där det råder förtryck och inbördeskrig.
Med stöd av ett rödhårigt tvillingpar och deras godhjärtade farmor genomför Amanda en vådlig färd med flyktingen genom skogarna. Och sedan en internetkampanj, för att han skall få stanna.
Visst är Flyktingen en välskriven, spännande nutidsroman om en ömhetstörstande, äventyrslysten flicka. Men jag blir ändå oroad och irriterad av dess bristande intresse för vissa delar av verkligheten: den asylsökande och hans villkor beskrivs på ett suddigt, romantiserat vis. Och asylprocessen är sagolikt dunkel: utvisningsbeslut underskrivs av ”anstaltschefen”, och kan stoppas av en tonårsflickas blogg. När främlingen har räddats viskar han vackra ord på sitt exotiska språk, och försvinner sedan raskt för att med friska krafter återuppta frihetskampen i sitt hemland. Men Amanda torkar tårarna, hyllas som hjältinna, framträder i teve och får tillslut den hundvalp som hon önskat sig.
Att en bok som denna kan bidra till att skapa något slags förståelse för alla de asylsökande flyktingar som plågas av oviss väntan och utvisningshot i vårt land tror jag knappast.
