Tim Weiner: Legacy of ashes. The history of the CIA

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

President Harry Truman sa när CIA bildades efter andra världskrigets slut att han ville veta vad som hände i världen. Han ville ha en dagstidning, inte någon spionorganisation.

Kampen om informationen, om upplysningarna som kan styra politiken, har sedan rasat i den amerikanska maktsfären. Vem har vetat mest: presidenten, Pentagon, kongressen, underrättelsetjänsten? Hur skulle det man visste utnyttjas?

Philip Agee, avhoppad agent med Latinamerika som arbetsfält och författare till CIA inifrån. Dagbok 1956-74, hävdade när jag intervjuade honom i samband med bokens utgivning att den hemlighetsfulla underrättelsetjänsten inte skapade någon egen utrikespolitik. "CIA är ett redskap för presidenten och en handfull affärsmän," var Agees slutsats. Den skenbara självständigheten var enligt honom bara en fasad för att regeringen skulle slippa ett tydligt ansvar för obehagliga beslut.

ANNONS

Agee namngav en rad agenter på amerikanska ambassader, och bränd av tidigare kollegors besvär med domstolar i USA gav han först ut boken i Storbritannien. CIA hade när Victor Marchetti och John Marks, två andra avhoppare, strax dessförinnan skulle publicera sin CIA and the cult of intelligence krävt 168 strykningar i deras text.

Det där var på 1970-talet. New York Times-journalisten Tim Weiner har haft ett bättre utgångsläge. I flera omgångar har tidigare sekretesstämplade dokument offentliggjorts och när nuvarande CIA-chefen Michael Hayden i juni i år släppte material om övergrepp i tredje världen kunde han kosta på sig att erkänna att det mesta var "föga smickrande".

Huvudintrycket av Weiners oavbrutet fascinerande bok Legacy of ashes är annars att CIA genom åren ägnat mer energi åt att försöka dölja sin egen inkompetens än åt att påverka andras angelägenheter.

Med ett sådant perspektiv framträder en delvis annorlunda bild av den nu 60-åriga underrättelsetjänsten, som ju ofta, som hos Agee, har framställts som en effektiv exekutör av en hänsynslös, egoistisk utrikespolitik. Weiner skildrar en på många sätt brutal och kriminell verksamhet, som missar sin centrala uppgift: att pussla ihop småbitarna, ligga steget före och hålla presidenten välinformerad om omvärlden.

När organisationen var som mäktigast hade CIA ett skräckinjagande rykte, som i viktiga avseenden faktiskt saknade grund. De hemliga operationerna i andra länder, med statskupper, massavrättningar, bananekonomier och långvariga terrorregimer som följd, beskrivs här med osminkad uppriktighet. Ändå, tycks Weiner mena, har underrättelsetjänstens värsta brott riktats mot den egna befolkningen, som inte bara undanhållits väsentlig information utan också lämnats skyddslös genom de ansvarigas inkompetens.

ANNONS

Redan under Koreakriget klagade

CIA:s dåvarande chef: "Vi får inga kvalificerade personer. De existerar helt enkelt inte." I Europa var den sovjetiska underrättelsetjänsten överlägsen den amerikanska. CIA famlade i mörker när det gällde Kuba och Maos Kina. När dess ledande analytiker 1966 försökte förklara för president Lyndon Johnson att USA omöjligt kunde vinna ett gerillakrig i Vietnam blev de inte längre trodda. Mellanöstern har förblivit obegripligt; något arabisktalande agentnätverk har aldrig etablerats. Elfte september kom som en chock. I Irak förmedlades lögner om massförstörelsevapen till en president, som för länge sedan bestämt sig för att styras av tro i stället för vetande.

När vi nu hör nyheter om hur CIA gått in och redigerat hos Wikipedia på nätet reduceras det hela till ett slags nördiga pojkstreck. Men en amerikansk släkting till mig, som 1953 var stationerad på ambassaden i Teheran, har berättat om en mörkare historia som när den utspelades utlöste champagnekalas i Washington.

För att bli av med premiärminister Mohammad Mossadeq, som ville att en större del av intäkterna från Irans oljekällor skulle stanna i landet, finansierade CIA-folk på ambassaden gatudemonstrationer som skulle sätta stenen i rullning. Tim Weiner fyller i konturerna och beskriver hur en betald mobb av falska "kommunister" fångar in ministrar och bränner ner tidningsredaktioner. Slagorden haglar, det ropas att Mossadeq är jude och hatar islam. Bland de religiösa ledare som blandar sig med våldsverkarna märks ayatollah Khomeini. Kuppen slutar med att en från början motsträvig shah hämtas hem från sin exil och militärlagar införs.

ANNONS

Den sortens självsvåldiga aktiviteter spred sig sedan till Latinamerika. För CIA gällde det att både arbeta under ytan och så pass synligt att cheferna fick credit. Genom en global penningtvätt slussades fem procent av Marshallhjälpens miljarder i hemlighet till underrättelsetjänsten, som successivt också gavs friare händer av den amerikanska kongressen. "Om det är hemligt är det lagligt", som Richard Nixon senare skulle uttrycka saken, när han blivit president.

Men hur tjänar man sanningen genom att ljuga? Hur kan man sprida demokrati genom falskhet och bedrägeri? Det var enligt Weiner några av de frågor som lagstiftarna och anslagsgivarna i kongressen aldrig ställde sig.

Sedan 11/9 2001 har verksamheten också tömts på resurser och förtroende. Makt har förskjutits, inte minst in i Pentagons korridorer. Erfarna agenter har gett sig av till den välbetalda privata konsultsektorn.

Kanske gör sig den här sortens kallakrigsbaserade underrättelseverksamhet numera bättre som lätt bedagad filmintrig. CIA-chefen Richard Helms sa för tio år sedan att den enda återstående supermakten inte är tillräckligt intresserad av det som händer i världen för att kunna driva en spionverksamhet. Och Tim Weiner konstaterar i sin utomordentligt gedigna bok att "vi amerikaner fortfarande inte förstår de människor och de politiska krafter som vi försöker tygla och kontrollera".

ANNONS

Central Intelligence Agency

ANNONS