Thomas Pynchons åttonde roman innehåller allt som gjort den snart åttioårige amerikanen till en kultförfattare av närmast galaktiska mått. Till formen är Bleeding Edge en blandning av allt från noirdeckare till chick lit. Till innehållet en salig mix av konspirationer, sex, vetenskap, politik, ekonomi, krig och popkultur. Med andra ord ett postmodernt fyrverkeri av just den sort som för fyra decennier sedan rev upp känslorna hos läsare och kritiker, men som i dag kan betraktas som en genre i egen rätt.
På ytan är handlingen enkel – förvånansvärt rak för att vara Pynchon. Platsen är New York. Tiden, månaderna innan och efter den elfte september 2001. Huvudpersonen är Maxine Tarnow, en medelålders bedrägeriutredare som kommer en märklig härva inom it-branschen på spåret, en härva med trådar åt alla tänkbara håll. Romanen vimlar av Mossadagenter, islamister, ryska mafiosos, amerikanska kapitalister, FBI-agenter, ja, kanske till och med några övernaturliga spioner som kan resa i tiden…
Bleeding Edge kan, som alla Pynchons romaner, läsas på flera olika plan; som en kommentar till attacken på World Trade Center, som en dödsruna över internets barndom, som ett pop-kulturellt kollage, som ett antikapitalistiskt stridsrop, eller bara som ett practical joke, som en sorts litterär lek med allt från romanformens gränser till föreställningar om vad realism är för något.
Själv läser jag först och främst romanen för den kärleksfulla beskrivningen av New York och för den pricksäkra nittiotalsnostalgin. Pynchon har på ett stilsäkert sätt fångat den ironiska och självtillräckliga stämningen i västvärlden innan kriget mot terrorismen gjorde slut på feststämningen.
Bleeding Edge är inte någon av Pynchons bättre romaner. Men den är ändå värd sin plats i bokhyllan. Framför allt för att Pynchon visar att postmodernismen fortfarande har konstnärlig potential.
