I en kort text om det egna författarskapet, Tre dagar, skriver Thomas Bernhard att det mest fruktansvärda och svåra för honom är att skriva prosa och att han gör det helt i opposition mot sig själv. Det kan förstås tyckas vara ett anmärkningsvärt yttrande från en skönlitterär författare, inte minst för en så produktiv som Bernhard. Innan hann dog 1989, 58 år gammal, hann han skriva sammanlagt över 60 titlar i olika genrer, bland annat cirka sju romaner och en fem delar lång självbiografi.
Men Bernhard var nu inte bara i opposition med sig själv och prosaskrivandet. I tyskspråkig press gäller han fortfarande som skandalförfattare. När hans pjäs Heldenplatz sattes upp på Burgtheater i Wien 1988 ansåg Österikes dåvarande president Kurt Waldheim att den var en förolämpning mot det österrikiska folket. När Bernhard 1967 mottog ett litteraturpris av österrikiska staten såg han till att i tacktalet förolämpa österrikarna explicit: “Vi är österrikare, vi är apatiska, vi är livet som det gemena ointresset för livet” Nästa dag stod det att läsa i dagstidningen att han var en vägglus som måste utrotas. Tack-talet, liksom Bernhards skildringar av ett ytterligare antal prisceremonierna, finns samlad i boken Mina priser, som är något av det roligaste jag läst.
För sin roman Skogshuggning som har den talande undertiteln “En irritation” blev Bernhard stämd med resultatet att boken förbjöds i Österrike. Romanen består av en långdragen skildring av en supé hemma hos paret Auersberger, i verkligheten motsvarade av Bernhards forna vänner Lampersberg, och kan, förutom som en fantastisk roman, läsas som ett långt angrepp på Österrikes kulturella borgerlighet i allmänhet men på värdparet i synnerhet.
Men Bernhard är förstås mer än en simpel provokatör. Tvärtom är de många angreppen (som för övrigt riktar sig mot allt och alla, i romanen Gamla mästare är det konsten som hånas) snarare att betrakta som en konsekvens av Bernhards nattsvarta estetik och den genomgående motviljan som inte sällan vänds mot varat självt. Hans böcker är fulla av självmördare. Faktum är att han inleder sin självbiografi med en lång meditation över självmordet. Likaså återkommer han ofta till barnalstrandet som något brottsligt som borde bestraffas. Motviljan vänds också mot själva berättandet, i Tre dagar påpekar Bernhard att han inte är någon berättare utan tvärtom en historieförstörare.
Mycket riktigt säger en Bernhard- romans handling oftast ganska lite om hur den är. Dess kärna kan vanligen sammanfattas med att en man pratar med och/eller om en annan man, ibland med en tredje man som åhörare. Det gäller också för Korrigering, den senaste i raden av Bernhardromaner utgivna på Tranan i Jan Erik Bornlinds stiliga översättning.
Här har den geniale naturvetenskapsmannen Roithamer till följd av sin systers död begått självmord. Han är en typisk Bernhard-karaktär, lika beundransvärd som halsstarrig i sin principfasthet har han under sex år planerat och byggt en gigantisk konformad bostad mitt i den österrikiska skogen till sin syster. En bostad som dessutom i minsta detalj skall motsvara systerns person. Det är också, enligt Roithamer själv, denna bostads fulländning som blivit systerns död. Romanens berättare är barndomsvän till Roithamer och har nu fått i uppgift att sortera dennes kvarlåtenskap. När romanen börjar har allt redan hänt och berättaren befinner sig i ett arbetsrum i vilket han förblir romanen igenom, upptagen med att sortera och gallra bland Roithamers papper.
Som så ofta hos Bernhard fungerar berättaren här främst som en förmedlare av den andres tankar som alltmer stegrar sig mot den maniska monologen, präglad såväl av ett intellektuellt som rent språkligt pedanteri (Roithamer framhärdar exempelvis i att de flesta byggnadsverk inte är annat än byggnadsgemenheter). Boken saknar som alltid hos Bernhard helt styckesindelning och meningarna fortsätter inte sällan över halva eller hela sidor.
Trots att Korrigering är motsatsen till läsvänlig är inte bara varje sida, utan till och med varje mening en ren njutning. Eller kanske är det så njutbart inte trots, utan snarare på grund av, att den är skriven i motvilja mot det mesta och, om vi skall lita på Bernhards egen skildring av sin skrivprocess, oundvikligt självplågeri.
Bernhard framstår inte bara som helt obrydd om att sälja eller bli förstådd, han vill inte heller lära eller övertyga sin läsare om något. I dagens genomkommersialiserade kultur är Bernhards motståndsgrundade prosa inte bara ljuvlig läsning. Det är dessutom den enda hållning som framstår som intellektuellt hederlig.
ÄMNET
Den österrikiske författaren Thomas Bernhard levde under åren 1931–1989. I hans roman Korrigering är varje mening en ren njutning, skriver Mikaela Blomqvist. ”Bernhard framstår inte bara som helt obrydd om att sälja eller bli förstådd, han vill inte heller lära eller övertyga sin läsare om något.”
SKRIBENTEN
Mikaela Blomqvist är litteratur- och scenkonstkritiker i GP. Skrev senast om Teater Tofta.
