Theodor Kallifatides nya bok Vänner och älskare är en sinnlig men hövisk kärleksroman. Hjälten är en man i övre medelåldern med prostataproblem, som hade tänkt bli poet men i stället råkade bli chef på ABF i Stockholm. Han arrangerar litterära framträdanden, minglar med författare och förlagsfolk och rör sig hemvant mellan femrummaren och favoritkrogarna på Söder. På jobbet har han sin bäste vän och underlydande Milan - en flykting som bär på ett trauma efter tortyr och som äger en märklig förmåga att ta hand om sin vän och chef. Och på sjukhuset ligger hans fru - en gåtfull och vacker danserska som slutat dansa och håller på att dö av dunkla orsaker.
Kallifatides skriver vackert och rörande om medelålders manlig hjälplöshet i ett liv som är så välordnat och förutsägbart att dess subjekt tycks glida fram styrd av en inre autopilot som ersätter alla passioner med filosofiska betraktelser. Fast plötsligt kommer jag på att Georg kanske inte är en människa, utan snarare en arketyp - en äktsvensk gubbhjälte med guldhjärta under en gråsprängd yta, och smak för nostalgi och whisky. Hans älskade fru är redan innan hon dör en ängel för honom - skimrande, eterisk och svår att få grepp om.
Den andra halvan av romanen handlar om Georgs nya kärlek - till en tjugo år yngre kvinna. Under en bilresa genom Europa tränar de sig på att våga älska varandra. Här finns många kloka ord och vackra kärleksscener, men allt är liksom stelnat i sin skönhet. För den nya kvinnan är lika skimrande, eterisk och svårgripbar som den gamla. Och till slut sitter jag där och önskar att Georg äntligen skall våga släppa loss, och i stället förälska sig i hennes rumänska mamma - en dominant och passionerad kvinna som är professor i latin och specialist på Ovidius.
