I Mödrar och söner besöker den sextioåttaårige författaren Kallifatides sin nittiotvååriga mamma i Aten, för att skriva en bok om hennes liv.
Med sig på resan har han den återhållsamma livsberättelse som fadern lämnat efter sig. Den handlar om fattigdom, utanförskap, etnisk rensning, flykt, krig, förtryck och överlevnadsstrategier. Och den är så övertygande och ofrånkomlig att den också blir den röda tråden i boken om mamman. För hon, som gifte sig när hon var fjorton och sedan ägnat hela livet åt att oroa sig för sina barn, är inte särskilt intresserad av att gräva i det förflutna. Hon vill hellre småprata och dricka kaffe på balkongen, och laga läckra måltider åt sin grånade yngste son under den korta vecka han besöker henne. Och han, som sitter där med sitt anteckningsblock och lurar på hennes minnen, har svårt att försvara sig: Hon förvandlar honom till en liten pojke innan han hinner blinka. Och hon förvånar sig över att han, som aldrig ville släppa hennes kjolar, plötsligt gav sig av för att leva i ett fjärran land.
Den åldrade författarens aktning för sina föräldrar är gränslös. Det är vackert, men problematiskt. För han vill inte avslöja deras hemligheter, varken för sig själv eller för andra.
Så får hans berättarröst ibland drag av beskäftig byskollärare eller filosoferande kåsör.
Och den enda gång som texten riktigt bränns är när den speglar författarens hudlösa barnslighet: den lättväckta svartsjukan gentemot storebror, eller skammen över att gamla mamma till avsked fyller resväskan med kakor.
Boken slutar med ett vemodigt leende. Men som läsare sörjer jag över att den aldrig lät oss komma mamman riktigt nära: Vi fick ju varken hennes livsberättelse eller hennes matrecept!
