För fyra år sedan, 2011, utkom Tomas Bannerhed med sin flerfaldigt prisbelönta debutroman Korparna. I närmare ett decennium arbetade han med boken vilken när den låg färdig i ett slag etablerade Bannerhed som seriös och flyhänt författare.
Korparna skildrade livet i en dysfunktionell jordbrukarfamilj i Småland och landskapen som frammanades – odlingsbygden, slättlanden, utvandrarsocknarna – utgjorde samtidigt Tomas Bannerheds egna barndomsmarker. Det för många läsare och recensenter överraskande med romanen var nog främst dess lika flitiga som skickliga bruk av vilda fåglar. Det handlade dels om ett litterärt utmejslande av fågelkaraktärer, dels, och kanhända viktigast, fokuseringen på fåglar som flyktens och därmed frihetens möjlighet.
Man kunde kanske tro att Bannerhed var uppväxt med fågelsamlande, fågelsång och fågelsträck. Så är emellertid inte fallet, och han har själv berättat om hur han blev tvungen att på allvar sätta sig in i ämnet i samband med romanskrivandet. Tidigare hade han på sin höjd noterat att fåglar fanns, men med Korparna förändrades hans sätt att förnimma omgivningen – som när man lärt sig ett nytt språk, eller fått nya och skarpa glasögon.
Bannerhed är nu tillbaka med den mer koncentrerade fågelboken I starens tid. Romanskrivandet har han här lämnat bakom sig och erbjuder istället ett antal välformulerade och skickligt hopsnickrade kåserier av det slag man fordom fann i dagspressen, alltså före lådvinstesternas, snyftreportagens och hälsovurmens tid. Mest av allt påminner anslaget om Fågelkåserier af Regulus från början av förra seklet, något som ingalunda bör tolkas mästrande, utan snarare som en påminnelse om en av genrens pionjärer i vårt land.
För journalisten och översättaren Reinhold Ericson – Regulus – hade en livfull stil och var, likt Tomas Bannerhed, inte främmande för allehanda vitsigheter och underhållande anekdoter.
I starens tid är alltså en samling kåserier som tillkommit under ett års strövtåg i Stockholmstrakten samt med ett antal sidoexkursioner till Blekinge och Fårö. Landskapen står egentligen aldrig i centrum och det som tematiskt håller samman berättelserna är främst Bannerheds ambition att skildra hur fåglarna ter sig för honom, påverkar honom och lever i honom.
Han nalkas dem med öppna sinnen och med poesins snarare är prosans verktyg. De egna känslorna bär långt och det är också när de bildar utgångspunkt för fågelmötena Bannerhed är som bäst.
Typiskt för åtminstone naturinriktade kåserier är stråken av passionerad undervisningsnit, något som lätt utvecklas till rena fältföreläsningar där den egna reflektionen inte sällan övergår i naturvetenskapligt motiverad sifferexercis: antal kilometer i timmen när pilgrimsfalken dyker, antal kilometer mellan häcknings- respektive övervintringsområdet, populationers procentuella paralleller et cetera. Tomas Bannerhed är visserligen återhållsam med sina populärvetenskapliga ambitioner, men drar sig inte för att emellanåt citera ornitologiska auktoriteter och referera pågående forskning. Detta växelbruk gör stundom texten en aning spretig och bidrar till upplevelsen att stå inför en hybrid, en litterär knipskrake eller rackelhane.
Att fåglarna kom till Tomas Bannerhed sent i livet – eller var det kanske tvärtom – betyder samtidigt att det finns en friskhet och genuin glädje över det sedda och hörda. De triviala arterna blir aldrig någonsin triviala för honom och årstidsväxlingarnas regelbundna scenbyten på den ornitologiska arenan gör fortfarande författaren lycklig och upprymd. Iakttagelserna är nya och har ännu inte hunnit sjunka ner och sedimenterats i längesedan bortglömda anteckningsböcker.
Det finns en elegans i författarens fågelskildringar som känns äkta och absolut uppriktig. Samtidigt anas ett drag av fyrtio- eller femtiotal över somliga av de datumbestämda nedslagen i fågelmarkerna. Bannerhed skriver om gökottan och om hur ”termosflaskan fylls ända upp till korken”, hur kungsängsliljornas klockor böjer sig som ”förlägna flickor” – vilket för åtminstone mig frammanar Korsnäsgårdens skrockande karlar i storrutiga skjortor med bössan tryggt vilande i knät.
I starens tid är, som det brukar heta, rikt illustrerad av fågelfotografen Brutus Östling. Bildmaterialet är av skiftande kvalité, om än med somliga förnämliga artporträtt.
Att bildsätta Bannerheds lyhörda och ofta finstämda prosa kan emellertid inte ha varit lätt och känslan av att Östlings färgmättade fågelbilder kör över texten förstärks ju längre in i boken läsaren kommer. Ett problem är att fotografierna illustrerar arter och inte författarens personligt utmejslade beskrivningar och hågkomster.
Östling är mer tekniskt än konstnärligt driven och verkar, i enlighet med samtidens naturfotografiska ideal, ha ambitionen att alltid komma så nära det tänkas kan, vilket ofta innebär att inte ens hela fågeln får plats innanför ramarna. Fräckt är det ibland, men det är knappast genom superteleobjektivets försvinnande smala perspektiv som Bannerhed skildrat helhetsupplevelsen av sina vingade vänner.
Och varför förlaget avslutningsvis öser på med bilder av lappugglor och fjällugglor, vilka inte ens nämns i texten, är endera gåtfullt eller ett uttryck för en oreflekterad övertro på fotografiets betydelse och mening.
ÄMNET
I starens tid är en samling kåserier av Tomas Bannerhed. Boken är illustrerad av fågelfotografen Brutus Östling.
SKRIBENTEN
Torgny Nordin är kritiker och författare och medverkar regelbundet på GP Kultur. Skrev senast om John Muir, den amerikanska naturskyddsrörelsens grundare.
