Teatermagi om trädens hemligheter

När Backa teater sätter upp Trädens hemliga liv, av Peter Wohlleben, handlar det mindre om trädens liv och mer om människornas plats i kosmos.

ANNONS
|

Det börjar långsamt, trevande. En hand sticker upp bakom en av de ovala träramar som skapar ett djupt hål i scenrummet. Bakom en annan syns en armbåge, vid ytterligare en sticker en rygg upp. Det hörs ett knastrande och gnagande ur högtalarna, som när naturfilmerna zoomar in på någon insekt en vanlig onsdag i oktober.

Ensemblen studsar, dansar och ålar sig in på scenen och formar sig snart till en trupp människor som gått vilse i en skog. Vilse? Inte alls, menar Gunilla Johansson Gyllenspetz, de befinner sig exakt där hennes beräkningar visar att de borde befinna sig vid denna tidpunkt. De bråkar lite om vilken väg de ska gå nu och går vidare, men befinner sig snart på samma plats igen.

ANNONS

Eller, det ser åtminstone ut så, alla träd ser ju likadana ut. Kanske försöker de bara luras, funderar Josefin Neldén. Denna sex personer stora trupps irrvägar genom skogen blir den stomme som föreställningen hänger på. Under tiden berättar de om Aleksej Leonov, den första människan som tog en rymdpromenad, om sannolikhetslära, och om Big bang. Naturligtvis får vi också veta en hel del om träd.

Glängtan är baserad på Peter Wohllebens bok Trädens hemliga liv. I Backa teaters uppsättning för lågstadiet handlar det inte bara om trädens liv, utan också om människans plats i naturen och universum. Den formar sig till en kamp mellan skog och människa, mellan natur och kultur där människan förvisso har tekniken på sin sida, men träden har tiden. Mats Nahlin kan till exempel berätta att det finns en gran som är 9 558 år gammal.

De två skolklasser som såg premiären var fängslade i början. Men det är drygt halvvägs in i föreställningen, när de första hologrammen projiceras och dubblerar skådespelarna, som de verkligen rycks med. Resten av tiden stod flera på knä, framåtlutade, för att inte missa en sekund. Hologrammen är en häftig effekt som används utan att ta över.

Det är en tät och välbalanserad föreställning som elegant knyts ihop i slutet. Cecilia Miloccos koreografi är en essentiell del av helheten. Om de någonsin hittade ut ur skogen? Det spelar ingen större roll, här är det inte handlingen utan vägen dit som gör mödan värd. I slutet mynnar allt ut i ett slags skapelsekaos. På vägen har vi lärt oss att ett universum kan rymmas i en nöt, att skogen är en levande organism och att sannolikheten att just du ska finnas är ett. Det är både magiskt och vackert.

ANNONS
ANNONS