Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teater Tamauer | Mens

Det är egentligen märkligt. 2014, samma år som delar av den feministiska rörelsen kräver att ordet kvinna som refererande till någon med en kvinnokropp byts ut till livmoders- eller fittbärare är mensen plötsligt överallt i kulturlivet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Teater Tamauer

Mens

Regi: Anders Friberg

Manus: Ensemblen

Medverkande: Helena Gezelius, Åsa Gustafsson

Originaltexter: Frida Ulvegren, Lisa Rydberg, Lotta Sjöberg, Sara Olausson och ensemblen

Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen

Ljus: Ida Gustafsson

Musik: Lotta Wenglén

Låttexter: Åsa Gustafsson

T o m 7/3

Till grund för Teater Tamauers pjäs Mens ligger exempelvis en seriesamling på temat. Och liksom när Tamauer gjorde pjäs av Liv Strömqvist serier är Mens en blandning av humor och infotainment, här med Åsa Gustafsson och Helena Gezelius som svartklädda, menstruerande ciceroner.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

De föreläsande elementen om hormoners påverkan på kroppen under menscykeln bidrar med en del ny kunskap men ligger också farligt nära att reducera kvinnan till ett hormonstyrt djur utan psyke och utan kultur. Bättre blir det då när pjäsen lämnar de biologiskt deterministiska förklaringsmodellerna och placerar in den menstruerade kroppen bland de strukturer som förtrycker den.

Här gör Mens en omkastning enligt klassisk feministisk modell – hur hade det sett ut om män menstruerade? Men till frågeställning läggs en absurd twist i form av Åsa Gustafssons på en gång hamnarbetande och börsmäklande göteborgare som i en märklig variation på Kurt Olssons blädderblocks-föreläsningar visar oss ett nytt mensskydd för penis.

Här blir det parodi inte bara på patriarkatet utan på infotainmenten själv. Och Åsa Gustafsson är dessutom på topp, charmigt uppskruvad får hon en välavägd motpol i Helena Gezelius mer lungt dräpande gestalt.

Och kanske är mensens plötsliga hipphet inte alls så märklig. Är den inte i stället att betrakta som en protest mot det retoriska förnekandet av kvinnokroppen?

För det är förstås inte mensens koppling till så kallade fittbärare som gjort den tabubelagd genom århundranden, utan dess koppling till, just det, kvinnokroppen. Det krävs mer än lite ordvrängningar för att ändra på det. Mens är ett gott steg på vägen.