Till grund för Teater Tamauers pjäs Mens ligger exempelvis en seriesamling på temat. Och liksom när Tamauer gjorde pjäs av Liv Strömqvist serier är Mens en blandning av humor och infotainment, här med Åsa Gustafsson och Helena Gezelius som svartklädda, menstruerande ciceroner.
De föreläsande elementen om hormoners påverkan på kroppen under menscykeln bidrar med en del ny kunskap men ligger också farligt nära att reducera kvinnan till ett hormonstyrt djur utan psyke och utan kultur. Bättre blir det då när pjäsen lämnar de biologiskt deterministiska förklaringsmodellerna och placerar in den menstruerade kroppen bland de strukturer som förtrycker den.
Här gör Mens en omkastning enligt klassisk feministisk modell – hur hade det sett ut om män menstruerade? Men till frågeställning läggs en absurd twist i form av Åsa Gustafssons på en gång hamnarbetande och börsmäklande göteborgare som i en märklig variation på Kurt Olssons blädderblocks-föreläsningar visar oss ett nytt mensskydd för penis.
Här blir det parodi inte bara på patriarkatet utan på infotainmenten själv. Och Åsa Gustafsson är dessutom på topp, charmigt uppskruvad får hon en välavägd motpol i Helena Gezelius mer lungt dräpande gestalt.
Och kanske är mensens plötsliga hipphet inte alls så märklig. Är den inte istället att betrakta som en protest mot det retoriska förnekandet av kvinnokroppen?
För det är förstås inte mensens koppling till så kallade fittbärare som gjort den tabubelagd genom århundranden, utan dess koppling till, just det, kvinnokroppen. Det krävs mer än lite ordvrängningar för att ändra på det. Mens är ett gott steg på vägen.
