Teater Jaguar tar ett vågat språng med pjäsen Dödsängel. Dödängeln kallades Mengele, läkaren i Auschwitz som för all framtid gjort läkaretikens ed till en högst relativ princip. Ja, det var han som använde judar i sina dödsbringande experiment.
Mengele möter vi i tredje scenen i Torben Sigelius Kulins korta och intensiva stycke. Det börjar i obestämd nutid med ett rasistiskt knivmord. Kniven återkommer i föreställningen. Så i andra scenen i Buenos Aires 1976 när Carlo uppdagar sin familjehistoria. Den leder tillbaka till Auschwitz 1944, där vi möter Axel, svensk lägervakt som den 2 augusti 1944 skriver i sin dagbok: ”Jag vaknade upp till sång. Solen gassade redan fast det var tidigt och i bakgrunden hördes kulsprutor. Det skulle bli en varm och slitsam arbetsdag”.
Blodshämnd och släkthistoria binder samman scenerna som i ett klassiskt drama. Stycket avtäcker förbindelserna men dramaturgin komplicerar på inte helt klargörande vis och den första scenen är oskarp och alltför informativt berättande. Men när föreställningen väl landar i den sista scenen borrar den klorna i den historia som vi känner igen med en rysning.
Det blir en mycket stark avslutning – utomordentligt välspelad av pjäsens författare och föreställningens ende skådespelare, Torben Sigelius Kulin. I denna den längsta av scenerna orkestreras helvetet med allt vad det har av fördjurning, död och förlust. Här slår pulsen i stycket hårt och skådespelaren imponerar med sitt känsloregister.
Scenografins abstrakta mönster i fondprojektioner formar sig nu till en bild av koncentrationslägret med dess skylt Arbeit macht frei över skorstenarna.
Inget kan vara svårare än att i gestaltande teater överträffa verklighetens barbari i dåtid och nutid. Det är goda tecken att spännande försök nu görs både på Masthuggsteatern och på Teater Jaguar.
