Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Teater Cinnober | Opera lingua

Det finns en drabbande och förlösande komik i Opera lingua, skriver Magnus Haglund.

Opera

Opera

Teater Cinnober | Opera lingua

Opera lingua av Anna Eriksson

Regi: Svante Aulis Löwenborg

Medverkande: Michele Collins, My Engström Renman, Andreas Edlund, Margarida Edlund, Åsa Nordgren med flera

Spelas t o m 9/12

Operakonsten behöver, precis som alla andra konstformer, sina stigfinnare och äventyrare. Tonsättare, regissörer, sångare och musiker som vågar välja andra vägar än de förväntade. Allt behöver inte vara storslaget och påkostat, tvärtom är det ofta i mer blygsamma kammarmusikformat som förnyelsen kan anas. Som i Opera lingua, ett samarbete mellan kompositören Anna Eriksson och regissören Svante Aulis Löwenborg, där librettot är baserat på språkkurser och resebroschyrer.

Det finns en drabbande och förlösande komik i detta spel för nio medverkande, men poängen är hur det roliga möter det röriga. En oordning och en fascinerande obegriplighet letar sig in i klassrummet där de disparata eleverna först uppträder enligt reglerna och läser upp de inövade fraserna.

Sångaren och skådespelaren Michele Collins spelar rollen av främling och orosande, med leksakshund i väskan och vildhet i replikerna. Och snart börjar konstiga saker inträffa. När flygvärdinnan, spelad av den utmärkta sopranen Åsa Nordgren, går omkring i klassrummet och serverar kaffe ställer hon sam­tidigt frågan ”har du deltagit i folkmord?”

Klangbilden är reducerad till cembalo, klavikord och violin. Men då och då letar sig också ett vardagsbrus in, med ljud från en bordsfläkt och en kaffekvarn, från pingisbollar och pennvässare. Anna Eriksson har komponerat så här flera gånger förut, med en sidodörr öppen mot det svenska 1960-tal där Bengt Emil Johnson prövade språk- och musikgränserna i verk som Gubbdrunkning och Släpkoppel. Men i Opera lingua blir kopplingen ännu tydligare, samtidigt som musiken tillåter sig ett milt och outgrundligt vansinne.

Jag gillar skrapljuden och det torra i klangerna, collagetekniken som får helt olika verkligheter att sammanfalla. Det låter sig knappast förklaras vad Wilhelm Stenhammars sång Sverige, som Andreas Edlund sjunger till eget klavikordackompanjemang, gör i sammanhanget. Men plötsligt är man någon helt annanstans.

Mest läst